I Uppenbarelsesbokens andra samt tredje kapitel finner vi sju sändebrev med budskap från Herren Jesus Kristus själv, till de sju församlingarna i provinsen Asien. Vi skall här se närmare på en av dessa församlingar, nämligen den laodiceanska, om denna antika församling samt vad vi kan lära oss av den idag.
Brevet såsom det har bevarats i Skriften finner vi i Joh. Upp. 3:14-18.
Passagen är av största vikt idag, då vi lever i en tid då ej allenast någon enstaka församling, utan merparten av den kristna kyrkan, har blivit så att säga »ljum inför sin Herre».
Församlingen i fråga låg i staden Laodicea (lat. Laodicea ad Lycum) i forna västra Mindre Asien (i.e. Anatolien), i provinsen Asien.
Denna församling begynnelsevis lovande, då vi ej kan se Paulus fördöma något hos den i hans brev. Men det som vittnar mest om ett träd är dess frukt. Och såsom det framgår i brevet, hade församlingen till följd av sin ljumhet och likgiltighet blivit i andlig bemärkelse blind.
Vi skall nu gå igenom en lista med tendenser som berör vår tids kristenhet, som kan få den att förfalla såsom den laodikeanska församlingen gjorde.
Först och främst finner vi en varning i Jer. 5:26-31 (se även följande verser: Apg. 20:25-31; II Tim 4:1-5; I Tim 6:10).
Vilseförande predikanter, vilka själva är blinda, ersätter »rikedomsevangelium» som substitut för sannskyldigt evangelium, samt »den sunda läran», som Skriften talar om.
Exempli Gratia:
Välståndslära och rikedomsevangelium
Herraväldesteologi
Primär fokusering på personlig »egen-styrka».
Det finns också en stor motsättning mellan skenhelig motiverande förkunnelse, i kontrast med äkta biblisk predikan:
Motiverande förkunnelse (M.) fokuserar mestadels på »individen»; »Vad kan Gud kan göra för mig?».
Biblisk predikan (B.) å andra sidan, lägger i stället vikt vid att »förneka sig själv, bära sitt kors, och följa Kristus» och icke vice versa (att Herren skulle vara vår betjänt).
M. saknar andligt djup och deras förkunnelse är ofta »alltför lätt på vågen». De arbetar merendels på ett emotionellt plan.
B. är till skillnad från M. ej urvattnad och förtorkad, utan har mer »hull», och skapar i längden en bättre kristen individ.
M. strävar efter att få individer att »känna sig så gott tills mods» som möjligt.
B. å andra sidan söker fastmer förkunna »hela Guds rådslut» (med vikt på bättring, ånger och omvändelse).
M. använder ofta bibelverser alltför sparsamt, de presenterar mestadels »själiska» (jordiska/timliga/falska) budskap.
B. å andra sidan lutar mer åt vad Skrifterna egentligt har att säga.
M. fokuserar merendels på enstaka bekymmer: helbrägdagörelse, ekonomi etc.
B. ger å andra sidan svar utifrån biblisk synvinkel på människors verkliga dilemman; den gräver djupare än blott till enstaka bekymmer.
M. förkunnar sällan om synd eller fördömelse eller dödsrike.
B. varnar däremot ytterst för dessa ting.
M. befinns ofta vara lättsam, glättig, humoristisk och rent av »karnevalslik».
B. ger en mäktig, helig, imponerande föreställning av Herren. Den leder också till en gudsfruktan samt en djup vördnad för den Heliga Skrift.
M. har ofta en lista av uträttelser i till synes konstruktivt syfte för den kristne individen.
B. ger sig i kast med att livets tillvaro ej är särskilt simplistisk. Guds ord måste studeras flitigt, i allt sitt djup (I Kor 2:1-5).
M. har försvagat kyrkan.
Kyrkan idag styrs av människor efter eget råd. Sanningen har för många så att säga blivit »föränderlig».
År nittonhundranittiofyra uppstod den ekumeniska och sedan dess alltmer tillväxande enheten mellan Romersk-katolska kyrkan och Evangelikala samfund, vilket ledde till att lärosatser såsom sola fide och sola scriptura inskränktes (eller t.o.m. åsidosattes) genom kompromissande (II Kor. 6:14-18; Ps. 139:23-24).
Vikten av en personlig analys – hur Herren ser på oss – och att examinera sig själv genom Skrifterna.
Ett enfaldigt tillvägagångssätt häruti skulle vara att blott utgå ifrån egna känslor, förmodanden, eget begrundande; vad ens omgivning och församling säger om en själv som individ, etc…
Har man som kristen individ invaggats i en »falsk frid» genom en viss familjetro och uppväxt? Ser jag man ock på sin religiositet, församlingsideologi eller »egen fromhet» för tillförsikt?
Sola scriptura är här en viktig utgångspunkt. »Mången håller sin väg för den rätta, men till sist leder den dock till döden.» (Ords. 14:12.)
Vi skall avslutningsvis omnämna följande punkter som brevet till Laodikeerförsamlingen tar upp:
Guld luttrat i eld blir renat genom att dess slagg flyter upp till ytan. Så renas vi genom andlig luttringseld och prövning.
Man kan tro sig vara rik, ehuru man är utfattig, andligen talat.
Kristi rättfärdighet skänks oss genom hans blod som blev utgjutet (solus Christus).
Antikens Laodikea tillverkade ögonsalva. Men vad församlingen i staden behövder var andlig ögonsalva.
Bättring är absolut nödvändig för en individs frälsning. (Skriften omnämner också bättringen såsom omedelbar och slutgiltig).
Världens hat och svåra situationer är emellertid att räkna med efter sannskyldig bättring.
Avslutande bibelverser:
Jes. 59:1-2; Ef. 2:8-9; Luk. 13:3 ; Mark. 1:15 ; Joh. 1:12.
Ratione Disiunctum 