I Efesierbrevets sjätte kapitel finner vi en av de över huvud mest fundamentala passagerna för den enskilde kristne:
»För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft.
Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.
Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.
Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och »varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet, som fridens evangelium giver.
Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar.
Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som är Guds ord.
Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.» (Efesierbrevet 6:10-18.)
Köttet, Världen och Djävulen
Vi ser i passagen (ovan) att vi är kallade till en kamp, mot köttet, mot världen, och mot djävulen själv (så ock med de som står i hans tjänst).
Den gudomliga rustningen skyddar oss mot allt detta.
I. Vi har en konflikt med världen. Eftersom Jesus vittnade mot världen att den var ond (ogudaktig), så kommer världen därmed att vara emot även oss, hans efterföljare.
II. Folk som ej är frälsta, kan bli »besatta» (mer el. mindre stark inverkan av demonisk aktivitet, tillfälligt el. permanent) av de onda makterna som rör sig här i världen, och därmed kommer vi beständigt att bli antastade av dem med jämna mellanrum. Här fordras uthållighet och tålamod.
III. Vi är soldater (detta framgår av att vi skall för beständigt vandra i den fulla gudarustningen). En kärnpunkt i ämnet är att denna rustning är helt andlig, och att det är Guds oantastliga makt vi skall strida med.
IV. Vare sig uppkommande omständigheter, prövningar, fattigdom eller människor är att betrakta såsom fiender; detta är blott ett oundgängligt resultat av vad som pågår i de osynliga himlarymderna.
V. De fallna änglarna har olika avdelningar. Exempelvis kan en teori omnämnas, där de s.k. »demonerna» (något enklare onda andar) arbetar nere på jorden (på »marknivå») emedan de s.k. »fallna änglarna» arbetar uppe i skyn, där de övervakar vad som sker nere på jorden.
VI. Satan (med sin här) besegrar oss var vi går till kamp utifrån egen kraft, e.g. genom ren makt, vishet, personlig kapacitet etc. Utan andliga verktyg att strida med kommer Satan för alltid att förbli vår oövervinnerlige överman.
VII. Vi bör vandra i gudarustningen med så hög integritet och klart, rent, samvete som möjligt.
VIII. Satans verktyg. Vi finner i passagen att vi med trons sköld kan »utsläcka den ondes alla brinnande pilar». Han har ock fler vapen som Skriften omnämner, men man skall minnas att allt sker på en andlig nivå. Reformatorn Luther gick så långt att han menade att Satan t.o.m. begagnar sig av »andlig trolldom».
IX. Satan »utnyttjar oss» till att strida med varandra inom den kristna kyrkan, vilket leder till »att huset ej kan bestå» vilket försvagar oss ytterligare; såsom ordspråket säger: »enade vi stå, söndrade vi falla». Kyrkan är dock inte ämnad för att stå enad med icke troende.
X. Jeremia talar i en liknelse om ett träd planterat vid vatten (se Jer. 17:5-8), en liknelse oss till eftersyn och värn (då vi ju aldrig kan förlora med Guds allmakts kraft).
XI. Satan har också en »passiv strategi» (vilket även gäller hans kumpaner), där han smyger sig på med mycket fördolda och fördunklade villoläror, som kan bedra även den kristne i värsta fall.
XII. Helgelsegivande rättfärdighet. Denna beror på vårt leverne (naturligtvis efter saliggörelsen). Det är av stor vikt (även för gudarustningens skull) att vi ständigt arbetar på vår helgelse, samt söker upprätthålla frid och förbund med Herren. Vårt innersta, våra »hjärtan», behöver genomsökas ordentligt och ofta, bekänn all synd inför Herren och be om upprättelse och förlåtelse.
XIII. Frälsningens hjälm. Som frälsta har vi inte blott evigt liv utan också tillgång till allahanda former av välsignelser. Frälsningens hjälm är en av dem.
XIV. Aposteln uppmanar oss att beständigt be för Kristi kropp. Men bönen måste komma från hjärtat och ej blott bestå i inpräntade böneramsor. Vi måste lära oss att be även när nöd inte råder i våra egna liv.
XV. Vår strid är andlig, vi måste be om andlig vägledning, vishet och beskydd, och det även för andra.
De otrogna ingår också i denna strid (eftersom den gäller var människas själ). Vi måste be även för dem; att Herrens evangeliums ljus faller över dem, och att djävulens mörker sinar bort ifrån dem.
XVI. Om ekonomi, hälsa, frid och bekymmer. Inte bad väl Paulus i sina böner om penningar? All nödvändig välsignelse har Gud allaredan tillrett åt oss, och vi behöver inte göra oss några ekonomiska bekymmer. Är vi sjuka kan vi emellertid ödmjukt be om helbrägdagörelse. Vi skall dock vara medvetna om att sjukdomar i vissa fall kan vara en del av den tuktan och luttringseld som Skriften talar om, och som vi måste genomgå i livet.
XVII. Svaga punkter får ej lämnas oaktat kvarstående hos oss. Vi är kallade att alltid vandra i »hela Guds vapenrustning». Eljest kan djävulen träffa oss med sina »brinnande pilar», och demonerna kan likaså tränga sig på.
»I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han som är i eder är större än den som är i världen.» (I Joh. 4:4.)
Ratione Disiunctum 