Vi skall nu gå igenom en lista på tio punkter varom hur potentiellt även kristna kan bli bedragna.

I. Att vara för godtrogen. Vi måste vara särskilt försiktiga när det gäller predikanter som vi inte är bekanta med, detsamma vad deras läror beträffar.

II. Många har en tendens att följa ledarfigurer, såsom enskilda predikanter, i syfte att undfå en känsla av trygghet.

III. Missförståelser om kärlek och enhet. Vi skall predika allt vad Skriften lär effektivt, och icke invagga människor i någon slags falsk trygghet.

IV. Satan är en »mästerbedragare», och han angriper även de kristna.

V. Falska lärare kan mycket väl te sig såsom var de autentiska. Men predikan är att ständigt kontrolleras tillsammans med Skriften.

VI. Alltför många kristna är tyvärr inte tillräckligt nogsamt insatta i Bibelns lärdom. Ju bättre vi känner Herrens ord, destu mindre sannolikt är det att vi kommer att bli lurade.

VII. Influenser av världen infiltrerar kyrkan. Vi skall verka för att få våra församlingar att hålla sig på topp ovan världen, och inte låta den sjunka nedför tillsammans med den.

VIII. Brist på andlig klarsyn. Vi måste vara ödmjuka och be om vishet. Skriften säger: »hos de ödmjuka är vishet», och att »eftertänksamheten skall vaka över oss».

IX. Objektiv biblisk sanning tages bort. Universell sanning har faktiskt i våra dagar blivit allt mer ersatt med allt vad åsiktsväsende och partimeningar heter.

X. Alltför många människor låter sig värnlöst bli bedragna…

Här följer en god punktlista i syfte att hålla sig borta från dessa tio inflytelser:

Studera Herrens ord,
håll fast vid sanningen,
godta ingen lära el. undervisning vid första ögonkast,
håll Herrens varningar i åminnelse,
vandra alltid i den fullkomliga gudarustningen
och vaka i bönen.

Kyrkoväsendet i vår tid förvillas och vilseleds, och faller således i takt med att världen faller.

Skriften talar om att vi skall kunna urskilja, skönja, särskilja, komma under fund med, ifrågasätta, pröva, utforska i detalj, i andlig bemärkelse.

»Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare, som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord. » (II Tim. 2:15.)

Alldenstund vi nu utifrån Skrifterna med mångahanda bevis klarlagt att Petrus aldrig varit någon påve, samt att någon papistisk succession aldrig förordnades vare sig av Herren eller apostlarna, vill vi nu fortsätta tala om diverse partimeningar som det Romersk-katolska samfundet eljest upprätthåller.

Rörelser som utlägger läror utöver vad skrivet Skriften säger är att ta sig varsamt i akt för. Som exempel på detta kan nämnas den rörelse som benämnes »Kunskapens ord», vilka ej sällan tolkar Skriften utifrån egen vedertagen lära, och sätter således »vagnarna före hästarna».

(Se Romersk-katolska kyrkans Katekism §82.)

Tradition i sig självt fördöms emellertid icke i Skrifterna, förutom sådan som går emot den: II Tess. 2:15; Matt. 15:3-9.

Vad Romersk-katolska kyrkan har gemensamt med vederbörande fariséer (viz.), är att de lär att tradition i första rum är nödvändig för att sedan kunna tolka, samt utlägga, resten av Skriften, vilket åter verkligen är att sätta »vagnarna före hästarna».

Kol. 2:8.

Icke minst har vi att ta oss i akt för televisions-evangelisternas lära om »trosutsädet».
Läran om Skärselden.

Latinets ord för skärseld – purgatorium – hänger samman med latinets »purgare», vilket betyder rensa, rena.

(Se §10:30.)

Men den rening (purgare) (skriften talar stundom så ock om luttring) som Skriften talar om finner vi fastmer exempel på i I Joh. 1:7, 9.

I Petr. 3:18; Joh. 5:24; Rom. 8:1.

II Kor. 5:6-8 ger också bevis för att vi omedelbart kommer hem till Herren efter dödsögonblicket. (Besinna även huruledes i förh. till den åttonde versen Job talade om att fri från sitt kött åstundade att få beskåda HERREN.)

Fil. 1:21-23; Heb. 10:17-18; II Kor. 5:19.

Romersk-katolska kyrkan lär att de har makt att förlossa anhörigas själar ur skärselden, fast det endast om de betalar för sig. Detta är verkligen en affärsverksamhet av ondo!
Maria.

Rosenkransen (lat. »rosarium») (ursp. »krans» el. »krona» av rosor) begynte med Peter Hermiten omkr. 1090.

R:a hävdar att de mottog ett budskap från Maria vid Fatima där hon bl.a. skulle uppmanat åhörarna att »bedja Rosenkransen var dag», »offra för syndare», samt att »endast jag [Maria] kan hjälpa er».

Rosenkransens böner består av Fader vår, Ave Maria, Gloria Patri samt Fatimas dekadbön.

R:a utlovar diverse välsignelser till de som ber rosenkransen.

Bibeln lär allenast, och undantagslöst, ut, bön riktad till Herren allena.

Ordet dyrka betyder att hylla, vörda, tillbedja, ära, visa aktning för, att prisa ngn. Men R:a förnekar att de skulle ha gått så långt i deras Mariakult (och helgonkult) att de verkligen skulle ‘dyrka’ vederbörande.

Titlar som Skriften låter tillfalla Kristus

I. Förespråkare (d.v.s. »försvarare», »talesman») (I Joh. 2:1)

II. Hjälpare (Heb. 13:6)

III. Nådig Herre (Luk. 22:25)

IIII. Medlare (I Tim. 2:5-6; Heb. 8:6; 9:15; 12:24)
Officiella Romersk-Katolska Titlar på Maria

Heliga Guds moder; allraheligaste jungfru; kyrkans, de allraheligastes, den gudomliga nådens samt de kyskas moder; allrabarmhärtigaste jungfru, trogen, underbar, mäktig, elfenbenstorn, himmelsport, morgonstjärna, de sjukas helbragd, syndares tillflykt, drottning över apostlar, martyrer, helgon samt bekännare; drottning avlad utan synd; drottning över var familj, allt vad frid heter, profeter, änglar, och patriarker; rättvisans spegelbild; vishetens tron; all fröjds orsak; semper virgo (evig jungru).

Icke att undra på hur romersk-katoliker så innerligt hängivit sig åt Maria! R:a lär också att de skall överlämna sig åt Maria i sitt dödsögonblick.
Fader, Präst och Helgon.

Varför till katolikerna kallar var präst »fader» ligger i att de menar förvalta ett andligt ansvar i att utspisa de av dem kallat »det livgivande brödet», åt församlingen. (Matt 23:9.)

De lär ock att bara de överordnade i sin kyrka har rätt att deklarera präster.

I Petr. 2:5, 9 samt Joh. Upp. 1:5-6 talar emellertid om att vi alla tillhör det katolska (allmäna), prästämbetet.

De sannskyldiga kristna är alltså (och skall vara) »präster», »levande stenar»; »ett andligt hus»; »ett konungadöme», »ett heligt prästerskap»; »ett utvalt släkte», »ett konungsligt prästerskap», »ett heligt folk», »ett egendomsfolk» enligt Skriften.

Helgon (heliga), menar de, kan endast de kallas vilka de själva förklarat vara sådana genom s.k. »helgonförklaring». Men Paulus bevisar snarare (i Rom. 1:7) hur vi alla har möjlighet att bli helgon (heliga) utan någon sådan officiell ceremoni.

Jak. 1:5-8. Löfte om att beständigt kunna nå Herren.

Två frågor av oerhörd vikt (vilka ock Romersk-katolska kyrkan har måst svara på) är följande:

I. Finns någon ledande ställning för Petrus (med efterträdare) omnämnd i Skriften?
II. Varutinnan består den papistiska succesionens rötter?

II Tim. 3:16-17.
Grundtexten bjuder på begrepp såsom »tillrättavisning från synd», »återställelse» (till det bättre), och »lära, samt träna oss i att vandra den väg Herren vill ha oss städse vid».

Allt vad vi behöver känna till finns m.a.o. i de heliga Skrifter Gud har gett oss (v. 17).

Traditioner måste antingen komma ifrån Skriften eller ligga i linje med den, styrkandes vad Skriften säger (vilket ju de flesta traditioner ej gör).

Kol. 2:8. (En varning.)
Matt. 15:3-6.

Det är alltså mkt. lätt att komma bort ifrån den sunda läran i.o.m. att Skriften allena (Sola Scriptura) inskränks genom kompromisser. Nedan följer exempel på detta.

Romersk-katolska kyrkan har treggehanda auktoritetskällor:  Bibeln, prästerskapets (Clerus) tolkningar, samt traditionen.

Mormonerna har tolkat Skriften utifrån Joseph Smiths lära. De utgår likaså från Mormonernas bok.

Om de s.k. »Jehovas vittnen». Deras rörelse begynte med Charles Taze Russel. De ger ut främmande läror genom Watchtower magazine samt diverse dokument. De blev så småningom i.o.m. detta tvugna att »omskriva» nyckelverser i Skriften i deras standard-översättning New World Translation.

Mary Baker Eddies s.k. »kristna vetenskap», är ej förenlig med den bibliska läran.

Islam ser många gammaltestamentliga profeter såsom sända av Gud, men de sätter ändå Muhammeds lära före dessa. Således väljer de att följa Koranen.

Många televisionsverkande förkunnare är ock bedräglia; de kan hävda att Herren lagt något på deras hjärta eller att de är i hänryckning när så alls icke är fallet. De citerar ofta verser såsom »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont». (I Krön. 16:22).

Vi måste utgå ifrån hela Skriften när vi skapar en dogm.

Romersk-katolska kyrkan lär att Petrus var den Kristus skulle bygga sin Kyrka på. Men Kristus avsåg inte Petrus själv för detta uppdrag, utan syftade snarare på honom såsom »petros» – »liten sten» –  (om än en välsignad sådan) samt att Kristus var »Petra» – »Klippan» – den klippa som således måste vara kyrkans fundament.

Matt 16:15-18.
Petrus svarade ödmjukt, såsom alla kristna borde göra i samma läge.
(Joh. 3:18; 36; Rom. 10:8-10; I Joh. 4:15).

Fastmer var den tillförsikt i fråga Petrus hade i Kristus, den sanna grunden till Kristi bygge, församlingen, d.v.s. hans tro, inte homon själv.

Herren sa inte »du är petros, och på denna petros (småsten) skall jag bygga min församling», ej heller »du är Petrus och på dig Petrus skall jag bygga den», utan Petrus tro på Kristus jämförs med en klippa eftersom Herren själv ju är klippan, som så ofta omnämdes även i Gamla test.

Detta, att Kristus själv avses, är således klart att se utifrån grundtexten (vilket också lärjungarna gjorde) – det är först i.o.m. de språkvandringar man har gett Skriften i olika översättningar som falskhetens partimeningar har uppstått.

Andra ställen där petra används om klippor och hälleberg:
Matt. 27:51; 7:24-25; Rom. 9:33.

Många hävdar att när Herren o. lärjungarna förde denna dialog i fråga skedde det på arameiska, där det endast finns ett ord för sten – »cefa».
Dock vet vi faktiskt inte vilket språk de talade vid detta tillfälle. Men en inspirerade grundtexten har två distinkta ord – av all relevans – för sten och klippa.

När Petrus kallas Cefas på andra ställen i skriften är detta med all sannolikhet ett syriskt ersättningsord för grekiskans Petros (lat. Petrus), alltså icke petra (klippa). När istället de grek. termerna petra o. petros används kallas Petrus alltid för Petros, emedan Petra  alltid är förbehållen Herren. Många senare handskrifter har för att förtydliga detta ersatt ordet Cefas med Petros.

(Enl. Clemens av Alexandria var den Cefas Paulus omnämner ej aposteln Petrus, utan en av de sjuttio apostlarna (som Paulus i så fall skulle ha anklagat för att inte vågat hålla måltid med kött hos de hednakristna när judarna kom). Detta är dock föga troligt med tanke på att namnet Cefas dyker upp även i Evangelium enlight Johannes.)

Bedöma själva, är inte Kristus hörnstenen? Har väl Petrus eller hans efterkommande en enastående ställning av sådant slag?

Petrus själv gjorde bruk av termen Petra i referens till Kristus (I Petr. 2:7-8).

V. 4-5. Här kallar han oss alla för levande stenar, inte sig själv för påve el. klippa.

Vi ser fastmer att vi allaredan är »helgon». Romersk-katolska å andra sidan lär att bara de kan helgonförklara någon.

I Kor. 3:11, Ef. 5:23, Apg. 4:11.
Alltså finnes allenast en hörnsten, en klippa, och en Herre över Kyrkan.

Petrus såg sig aldrig såsom påve el. kyrkoöverste. Fastmer ödmjukade han sig i alla situationer.

I Petr. 5:1-3, Apg. 10:25-26 (detta i kontrast till hur påven beter sig).

Ingen papal succession omnämns i Skriften.

Matt. 20:20-27. Om dessa skulle ha trängt undan den »upphöjde Petrus» skulle detta ha uppfattats såsom en förolämpning.

Luk. 22:24-26 (återigen intet spår av någon högre rang hos Petrus).

Apg. 15. Vi ser att Petrus inte hade någon ledande ställning inom detta koncilium (vilket han ju skulle ha haft vore han kyrkans förman).

Romersk-katolska lär att Petrus for till Rom för att stadfästa kyrkan och sitt ledarskap över den. De lär att han var där mellan åren 42-67.

Men vare sig Lukas eller Paulus omnämner någon, äns i samband med Paulus vistelse i Rom, att Petrus också skulle ha varit där.
Ej heller hälsar Paulus någonsin till Petrus i något av sina brev. (Fastmer var ju Paulus själv hedningarnas apostel, till skillnad från Petrus.)
Varför var Paulus så mån om att fara till Rom för att stödja dem andligen, om det nu var så att Petrus allaredan var där?

II Tim. 4:10-11. Paulus satt fånge i Rom vid denna tid, och om Petrus sägs inte att han skulle ha besökt honom. (Se äv. v. 16.)

Varför skrevs Romarbrevet om Petrus redan var i Rom?

Skiljemuren är numera bruten mellan judekristna och andra kristna. Fordom kunde judar enligt Lagen ej ha gemenskap på samma sätt med utomstående.

Gal. 2:11-14.

Då Petrus fick höra talas om att judaisterna (religiösa ledare) var på väg blev han skrämd och drog sig tillbaka från det blandade samkväm han nyss umgåtts med.
Detta fick de övriga kristna att betvivla sin frihet och samhörighet i Kristus. De förstod inte varför Petrus gjorde som han gjorde, i sin räddhåga.
Paulus förstod faran i att folk for tillbaka under det äldre förbundets regler för att vinna frälsning, och sålunda tillrättavisade han Petrus.

R:katolska lär att biskoparna inte har någon auktoritet utanför vad påven har stadgat. Hur kunde då Paulus så frimodigt gå till rätta med Petrus inför folket?

Paulus menade att Kyrkan vilade på Kristus, inte på något påvedöme.
Summering

I. Kristus såsom fundament

II. Petra contra petros

III. Petrus förmåner gäller samtliga kristna (något som han ock själv bedyrade)

IIII. Han använde själv ordet Petra för att refera till Kristus

V. Petrus tedde sig aldrig såsom påve

VI. Petrus emottog ingen hälsning som han eljest såsom påve skulle ha varit ämne för

VII. »Flocken» är »ett», utan någon jordisk överhöghet

VIII. Något påvedöme såsom ledarskap inom Kyrkan omnämns aldrig i Skriften

IX. Ej heller omnämner någon av apostlarna något påvedöme

X. Petrus  innehade ingen ledarställning vid konciliet i Jerusalem.

XI. Petrus svagheter hade måst tillrättavisas av Herren och Paulus

XII. Petrus var uppenbarligen ej i Rom under så lång tid som 25 år. (Emellertid kan han ha besökt staden, dock utan att grund någon kyrka)

XIII. Petrus lärde aldrig själv ut någon doktrin angående apostolisk succession

XIV. Ej heller lärde urkyrkan ut något sådant, eller om något påvedöme

XV. Paulus menade att kyrkan var byggd på Kristus

XVI. Paulus såg Kristus såsom den sanna Klippan (Petra).

XVII. Påvekonciliet saknar helt och hållet stöd i Skriften (förbisett deras tolkning av Matteus 18) utan är en tradition.

En sådan viktig uppgift skulle ha funnits väl bevarad i Skriften.
Det som däremot sägs är att vi allaredan utifrån de heliga skrifterna är fullt färdiga till allt gott verk (II Tim. 3:17).
Hur kan man med allt detta i beräkning, påstå att vi var tvugna att invänta några kyrkliga traditioner, långt senare?

Homosexualitet klassificeras numera såsom »abnorm» inom psykologin, och är ett kontroversiellt ämne inom samhället, som accepterar h. mer o. mer.
Detta i kontrast till då det fordom klassificierades som ‘synd’ (och i vissa länder som sjukdom).
Det framhålls således ej längre i huvudsak såsom någon moralisk eller andlig angelägenhet.
Tvärtom förespråkar många organ i samhället förespråkar idag h.
Men att stå emot h. i kristen bemärkelse kan emellertid ej betraktas som fördomsfullt, skenheligt eller homofobiskt.

I det Gamla testamentet finner vi treggehanda slag av lagar:

I. Ceremoniella (religiösa) lagar. (De behandlade hur Israels folk fordom skulle förhålla sig till högtider, offerförordningar, prästförordningar o.s.v.)

II. Juridiska lagar. (Vilka berörde ämnen såsom markrätt, återlösning, äktenskap, skilsmässa osv.)

III. Moraliska lagar. (Till dessa ingick tio budorden, lagar om äktenskapsbrott, allmänna befallningar o.s.v.)

De ceremoniella lagarna är till viss del borta (offerlagar icke minst) då det Nya testamentet trängt undan det gamla. De juridiska lagarna kan förvisso tillämpas, om än litet annorlunda, i vår tid. De moraliska lagarna åter är dock bestående till evig tid.

Vi vill nu söka bevisa utifrån Skriften att homosexualitet tillhör kategorin »synd mot naturen».

Genesis 19:1-26. Männen som besökte Lot om aftonen bad varken om kvinnor el. hans döttrar, utan om männen som gästade där. Ordet i Skriften för »känna» i grundtexten syftar här på »könsumgänge». Bevis för detta finner vi när vi letar upp samma begrepp i grundtexten (yada) på andra ställen i Skriften (såsom i Gen 4:1, Num. 31:17 (»skaffa»), Dom. 11:38-39 samt 19:20-25).

Jud. 7.

Ordet sodomi kommer från det slag  av h. som ägde rum i Sodom o. Gomorra.

Lev. 18:22-24.
Deut. 22:5.

Gud har till fullo uppenbarat sig genom naturen, men hedningarna förkastar  honom uppsåtligen. Herren överlämnar dem därmed åt ett ovärdigt sinnelag.

Rom. 1:24-31
I Kor. 6:9-10 (h. kan mer än väl kategoriseras under rubriken »synd mot naturen».)
Matt. 19:4-5
Lev. 20:13

Skriften benämner h. såsom orent, ond lusta, vanhedrande, lidelsefullt, oanständigt, onaturligt, syndig mot naturen, styggeligt samt vederstyggligt.

H. tillhör ej den urprungliga skapelsen.

»Vedertagen syn att vara skapt h. är en gängse partimening.» »Vetenskapliga bevis att så ändock skulle vara fallet är tunna som strån.» -His:prof. J. Dimeleo.

Enl. Dr. Michael Brown har homosexuella en känslomässig böjning att hänvisa sin läggning som en del av sin naturliga skapning.
Det amerikanska psykologiesällskapet framhåller hur enighet mellan forskare ej råder huruvida sådan läggning utvecklas eller ej.

Forskare Nathanael Lehrman har hävdat att de fortfarande icke kan finna någon genetisk bakgrund bakom h.

Camille Paglia hävdar att människans lekamen blev skapta för fortplantning, och att det påfund att vi skulle vara skapta h. är att betrakta som befängt. H. är en form av anpassning och icke en oundgänglig egenskap av naturen (som skulle gjort sig gällande i vissa fall). Hon ställer sig frågan om inte den homosexuella identiteten torde vara så fragil att vissa människor ej kan fördraga att ses som h:a.

Om en individ kan ses som skapt med h., kan då ej detsamma sägas om exempelvis de som förgripit sig på barn, vilka ju hävdar sin obetvinglighet?

Homosexualitet, uppkommen genom köttslig synd, har under tidig barndom haft sitt födsloarbete. (H. är således ej medfött.)

Rom. 13:13-14 Låt oss alltså avhålla oss från allt som vållar otillbörlig lusta i vårt kött..

I Kor. 10:13. Grundtextens ord för frestelse kan här ock översättas med »prövning». Om vi mot förmodan ändå icke lyckas bestå i sådana prövningar får vi nogsamt rannsaka våra hjärtan.
(Det är således gott att veta att vi inte behöver stå i trältjänst och knekta under någon synd.)
Med att vara helgad menas »avskild i helig tjänst».

Avslutande verser:
Matt. 9:11-13; Joh. 5:24; II Kor. 5:17.

När den begynte. Om dess förhållande till Jesus Kristus, hans världsvida kyrka, samt hans lära. Om de står såsom ansvariga för Bibelns tillkomst (sammanställning) och såsom dess oumbärliga utläggare el. icke.

De brukar Matt. 16:18-19 som huvudsaklig utgångspunkt för sin enastående ställning som den enda sanna Kyrkan grundad av Kristus själv.

De menar att påven och kardinalerna och prästerna verkar i linje med den auktoritet som gavs åt Petrus.

De menar ock att Skriften anförtroddes dem och att genom deras Kyrka gemene man måste lära sig Skriften.

De har emellertid både ett och annat att bevisa. Var Petrus verkligen var den sanna klippan Herren avsåg? Var finns belägg för att någon apostolisk succession över huvud existerar? Vare sig Bibeln el. historien kan styrka dessa punkter, allenast frågorna.

Alla gängse tolkningar av stället i Matt. 16:15-19 – d.v.s. förutom den romersk-katolska – går ut på att tron och bekännelsen av Kristus som Messias är just klippan i fråga (i grundtexten Petra, vilket faktiskt betyder klippa).

Envar sannskyldig kristen tillhör redan »det allmänna prästerskapet» (I Petr. 2:5, 9) och skall bära fram andliga offer, välbehagliga inför Herren.

I Kor. 3:11.

De stora kyrkofäderna såg aldrig stället i Matteus (viz.) såsom bevis för att Petrus skulle vara den stora klippan, ej heller kan vi av dem röna att ngn. biskop av Rom under deras tid skulle varit namnkunnig såsom påve.

Så långt kan Romersk-katolska anses förefalla såsom kult.

Majoriteten av den romersk-katolska läran kommer ej från Bibeln, utan från traditioner. Traditionen i fråga, hålls av romersk-katolikerna, för jämställd med den Heliga Skrift.

De har även en mängd stadgar, seder o. bruk som stammar från uråldrig romersk kult.

Det finns inget som helst historiskt bevis för att deras kyrka ens skulle ha funnits under de tre första århundradena e.Kr.

Det Romerska riket bannade tidigt kristendomen.

Ca. 500 f.v.t. till 314 e.v.t. grundade sig romarnas lära på hedendom. De trodde att gudomligheter fanns överallt. I fälttåg såg de tack vare sina egna räders lycksalighet de främmande folkens gudar såsom sina egna.

Anledningen varför kristna således bannades var för att de var monoteistiska, i kontrast till de polyteistiska romarna.

De anammade många av de grekiska gamla gudarna som de döpte om. Här följer en lista på några av dem.

Apollon – Apollo (Musagetes)
Demeter – Ceres
Hera – Juno (Jupiter’s hustru)
Zeus – Jupiter
Ares – Mars (Romulus fader, därav namnet Rom.)
Hermes – Mercurius
Athena – Minerva
Poseidon – Neptunus
Afrodite – Venus

Enligt en legend såg Konstantin den store (Flavius Valerius Aurelius Constantinus Augustus) i en vision en syn (möjl. ett kors) i himmelriket, varefter han skulle ha fått i sinnet att kristna Rom. Ett nyktrare antagande torde kanske emellertid vara att han allenast accepterade den såsom religion under egna villkor.

Kristendomen kom hur som helst i och med ediktet i Milano, år 314, att accepteras allt mer och mer.

Konstantin sökte förena den kristna läran med det romerska imperiet; ingen religiös eller politisk misshällighet fick således råda.

I och med Konstantins förening mellan kristendom och hedendom begynte hednisk viskepelse mer och mer att tränga in i den kyrka som uppstod i Rom.

Isis har kallats för »den gudomlige», »gudarnas drottning», »solljusets skapare», »modersgudinna».
Man överförde hennes kvaliteter på kristendomens Maria för att romarna enklast möjligt skulle fördraga det kristna levernet. Således uppstod genast en dyrkan av denna ”Maria”.

Mithraism. Denna religion med guden Mithros i centrum (vilken var populär i Rom), hade sin födelsedag den 25 dec., alltså vid vintersoltsåndet. Inom läran hölls en offermåltid där förtäring av kött o. blod av en tjur ägde rum, alltmedan man menade att Mitros själv var närvarande.
Sålunda lärde de att avguden kunde frälsa de deltagande.
Detta går under begreppet »teofogi».
Nattvarden blev således inom dåtidens romerska kyrka en offermåltid, snarare än en åminnelsesmåltid.

Även många judar hade tidigare misstolkat Jesu ord i Joh. 6:52-53, varefter Jesus förklarade sin mening (v. 63), men detta destu allvarligare och oroväckande när det faktum att så många andra av Jesu liknelser uppenbarligen icke skulle tolkas bokstavligt besinnas.

Inom mitraismen fanns sju offer, vilka kan jämföras (rentav jämställas) med Romersk-katolska kyrkans sju sakrament.
Skyddshelgon

Romerska kejsare tilldelades tituleringen Pontifex Maximus, »den främste brobyggar-prästen».
Dessa dyrkades såsom hedniska gudar.
Icke minst Caesar ansågs vara gudomlig.
Eftersom ovanpå detta Rom var världshuvudstad där dessa ledare residerade, blev Rom en viktig stad för alla individers liv inom Romarriket.
Biskopen av Rom (d.v.s. påven) ville således hållas för den högst överlägsne.

När Rom föll möjliggjordes detta; nu kunde påvarna ta över »Pontifex Maximus-tituleringen” såsom egen titel. De såg sig själv såsom ledare både andligen och politiskt.

Otaliga påvar vilka missbrukade sin maktställning går att lista vid namn. Dante placerar en av dem – Bonacife VIII – inom den åttonde ringen (cirkeln) i sin uppdelning av »inferno» (dödsriket enligt honom).

Visserligen förlorade påven till sist en stor del av sitt världsvida inflytande i och med reformationen. Däremot, när den kommande världsregeringen uppstår, kommer påvedömets forna ovanskliga auktoritet åter att se dager. Den kommer således undfå både religiös, och politiskt makt, ånyo…
Bön till avlidna.

Vaxljus kom att brukas inom romersk-katolska omkr. 320 e.v.t. Seden hade långt tidigare begagnats av babylonierna vid deras avgudadyrkan.

Vördnad för änglar och avlidna helgon, samt bruk av ikonbilder uppstod officiellt omkr. år 275 – detta med sina rötter i gamla hedniska bruk att dyrka inför bilder och statyer.

År 394 blev Mässan ett dagsbruk.

År 431 blev Maria storligen upphöjd.

1854 deklarerades »den obefläckade avlelsen» (Immaculata Conceptio) av påven.

1894 deklarerade även påven att Maria är »all nåds medlerska». Fler titlar gavs henne ock, vilka den heliga skrift exklusivt tilldelar Kristus.

Den romerska kyrkan begynte därefter lära ut att Maria blev moder åt alla katoliker (Joh. 19:26-27). Men anledningen till att Jesus inte hade någon fysisk fader var för att synden allenast ärvs genom fäderna. Alltså har det ena sammanhanget grundlöst bytts ut mot ett annat.

Det vi fastmer lär i skriftstället ovan, är att Maria höll på att bli änka (Josef nämns aldrig efter Jesu barndom).
Då Herren var i färd med att avrättas och återuppstå, varefter han skulle återvända till sin Fader, såg han till Marias situation och befallde Johannes att ta hand om henne. Den romerska kyrkan lär i stället att Maria skulle vara moder åt alla kristna.

Prästen klädde sig annorlunda fr. o. m. ca. 500 e.v.t. (mot tidigare brukad lekmanna-klädnad).

526. »Den sista smörjelsen» såsom sakrament, uppstod.

Läran om skärselden införskaffades år 593 av påve Gregorius.

Läran lyckades dock icke finna officiellt gehör i kyrkan föränn år 1439, först då kunde den absolut fastslås.

Ovan nämnda seder o. bruk härstammar från bl.a. Egypten, Grekland o. Rom.

Latinet kom efter hand att brukas i mässan och bönerna. Detta trots att majoriteten av kyrkans medlemmar icke behärskade detta språk.

År 600 e.v.t. införskaffades bruk av bön till Maria och helgonen.

År 786 införskaffades vördnad för änglar och (”heligas”) reliker – en sed härstammandes från hinduism och buddism, men som ock sedan länge haft egna motsvarigheter i Rom.

Vigvatten togs i bruk kringom år 850. Detta att jämföra med de gamla romerska karen i de romerska tempel, som påstods innehålla heligt vatten (emellertid talade Moses i lagen om begagnande av icke-profant heligt vatten).

Kanonisk helgonförklaring kom att äga rum fr.o.m. c:a 995 e.v.t..

Under det elfte århundradet stadgades läran om offertorium, samt att kontinuerliga besök i mässan var obligatoriska fr. o. m. detta århundrade.

Tvärt emot vad Skriften lär, infördes seden att prästerna hade måst leva i celebat år 1079. Se I Tim. 4:1-3; I Cor 7:1-3; 7:6-9.

År 1090 uppstod Rosenkransen.

Åren kringom 590 till 1517 e.v.t. var en mörk tidsålder för kristenheten. Romersk-katolska besatt ett storskaligt religiöst och politiskt inflytande.
Vi skall här granska några av dess dogmer.

Frälsning (saliggörelse) är enligt dem ouppnåelig utanför deras kyrka, samt utom att vara påven underdånig.

De förväxlar helgelse – att vara avskild i Herrens tjänst – med rättfärdiggörelsen – en juridisk term. HERREN har redan i all sin försyn tillämpat Kristi rättfärdighet på oss.

De menar att både helighet och rättfärdighet uppnås genom helgelsen, icke minst genom de sju sakramenten och deltagandet i mässan.

Deras sju sakrament är följande:

I. Dop.
II. Konfirmation.
III. Bikt (med botgörelse)
IV. Äktenskap.
V. Den sista smörjelsen (el. de sjukas smörjelse).
VI. Prästvigning.
VII. Eukaristi (nattvard).

»I skolen vara heliga, ty jag är helig.» Vad Gud fordrar i detta sammanhang är fullständig helighet. För att uppnå absolut helighet är icke i första rum en sund vandring i helgelse (om än med Kristus) nödvändig, utan hjärtats omskärelse.

Pelagianismen – vilken förordar sträng askes för att vinna frälsning – smög sig in i kyrkan bl.a. genom helgondyrkan.

Roms förordning, i.e. »hierarki», av påvar, biskopar, kardinaler o. präster (såsom medlare) står helt utanför Skriftens lära. Äldste och diakoner i urkristen tid hade allenast till uppgift att se över sin församling (och några högre ställningar än så möter vi aldrig i det N.T.).

Kyrkan begynte lära att varje kristen måste lida och sona för tidigare synder. Den inre bättringen urvattnades således mer och mer till en ytlig bättring (såsom genom självförnekelse och tuktan av allahanda slag).

Under en tid hade kyrkan tre påvar samtidigt under loppet av 39 år. Någon rådande sannskyldig himmelsk utkorelse och apostolisk succesion kan vi verkligen inte finna spår av i synnerhet under denna tid.

Inkvisitionen c:a år 1184 instiftades av Veronas consilium, som utgjordes av ett slags domstolar som den romerska kyrkan bedömde vara skyldiga till upphov av diverse partimeningar. Tortyr tillämpades vanligen, vilket ofta ledde till att delinkventer gav upp andan.

Detta kan ock jämföras med Islam, som också mången gång sökt avrätta utomstående.

Luk. 9:51-56 (enligt Textus receptus). Två tolkningar:
I. Med v. 55 menas att de inte visste (el. i varje fall tänkte på) »i vad slags uppsåt» de nitälskade; om det var i gott el. ont syfte. Vad de hade i sinnet var ‘andligen ont’, i detta fall, och därmed icke av Guds Ande.
II. Den sentensen vi finner i denna vers användes fordom av hebreerna, när de menade att vi inte alltid är medvetna om vårt egentliga uppsåt när vi begår handlingar. Sensmoralen är att vi har måst vaka över att religiös krigsföring ej överskrider gränsen (v. 56).
Aldrig säger Skriften att de som ej vilja hörsamma evangelium skall straffas med avrättning.
Detta i kontrast mot inkvisitionens förfaranden.

Joh. 16:2-3. Har icke denna profetia allaredan gått i uppfyllelse många gånger?

Under renässansen användes talesättet »Så snart myntet i kistan klingar, sig själen upp ur skärselden svingar» i marknadsförande syfte. Denna bedrägliga affärsverksamhet är inget andligt ministerium. (De erinrar dock om de förkunnare som i vår tid söker bedra kristna ekonomiskt, främst genom television.)

Apg. 8:18-23. Detta att jämföra med avlatshandeln som allenast var ett uttryck för penninggirighet.
Bikten såsom sakrament

Enligt en gammal praxis var bekännelse av samtliga synder o. syndiga tankar vederbörande katoliker haft inför präst nödvändig. Denna regel var i sht. strängt tillämpad på kvinnor, vilka i många fall kände den djupaste ångest över att har måst bekänna den lösaktighet och de utsvävningar de levat i (vilket de många gånger ej vågade).

Under en lång tid förbjöds läsning ur Skriften för lekmän (som dock själva i egentlig mening var kallade till ett prästerskap enligt Skriften själv).

Räddhågade, kan många falska människor inom Romerska kyrkan sökt bringa Skriftens budskap om intet, då ju Skriften lyser såsom ett ljus i mörker, och framlägger sanningen för alla människor, och därmed röjer allahanda falska traditioner och läror.

Joh. 5:46-47. Vi skall inte lägga till traditioner till Skriften. Visserligen har många ‘goda’ traditioner förmedlats muntligen, men då har de i vart och varannat fall legat i linje med Skriften.

År 1546 inplacerade Trents konsilium de apokryfiska skrifterna (med undantag av Manasses bön) i den romerska kyrkans bibel (vilka de kom att kalla de deuterokanoniska skrifterna).
Är det rimligt att anta att Herren skulle låta kyrkan behöva vänta ända till ett så sent datum med en fullbordad Bibel?
Ingen av dessa grekiska skrifter skrevs urpsprungligen på hebreiska (ej heller översattes de flesta av dem tidigt nog till det språket).
Författarna bakom dessa verk gav aldrig intryck av att ha varit gudomligt inspirerade när de författade dessa böcker.
Antikens judar kallade ej heller någonsin dessa skrifter för helig skrift. Kyrkofäderna förkastade dessutom dessa skrifter.

Att Maria skulle ha avlats utan synd avspeglar läran om Isis. Detta blev emellertid icke officiellt förrän ung. år 1854.

År 1870 dogmatiserades påvens infallibitet, ngt. som ej ligger i linje med Skriften, utan allenast främjar den romerska kyrkans egna traditionalism.

Maria proklameras (dock ej dogmatiskt) år 1894 vara »all nåds medlerska». Detta har ock sin hedniska (d.v.s. babyloniska) bakgrund; vederbörande som drabbats av Jupiters (Zevs) ogunst kunde vända sig till Aletheia (Veritas) el. Afrodite (Venus) vilka genom sina trollkonster kunde blidka Jupiter.

Den kalott (Zucchetto) som bärs av påve, kardinaler och biskopar har sitt ursp. i ett av de äldsta och mest vördade hedniska religiösa symboler i historien. Den symboliska kalotten i fråga är nära på 4000 år gammal. Den bars av de som dyrkade solguden, efter egyptisk sed. Den kalott som beständigt brukas inom den romerska kyrkan är alltså av begynnelsen av ondo.

I Kor. 11:7; 3-4. Kvinnan är alltså av Herren ordinerad att vara mannen underdånig. Om mannen med huvudbonad ber el. predikar offentligen vanärar han sin heder, då bruk av huvudbonad är ett tecken på underdånighet.

Dagons mitra. Dagon var den babyloniska fiskguden. Bland andra har en konung burit en dräkt med fiskhuvud för att vörda denna avgud. Påvens huvudbonad har försvarats – vilket liknar detta fiskhuvud – men likheterna är för påtagliga för att kunna avvärjas, de har dessutom sannolikt sina rötter just i Dagons mitra.

Tallkotten.
Denna har alltid förknippats med det ockulta och med »spirituell upplysning».
Vissa hedniska grupper har alltid vördat »det evigt gröna trädet», d.v.s. tallen (»som aldrig förvissnar») såsom symbol för evigt liv.
Tallkotten som är dess frukt vördades således ock högt.
Tallkotten sågs således såsom symbol för evigt liv.
En forntida avgud bar en sådan på toppen av sin stav. I sin vänstra hand har påven ofta burit på en liknande stav med en tallkotte på.
(Tallkottkörteln, ock kallat tredje ögat, finns i vår tid avbildad på baksidan av dollarsedlar.)

Soldyrkan var fordom central i Babylonien. I en solformad monstrans fövaras nattvardsbrödet. Men detta är en hednisk symbol, och det var denna som romersk-katolska begagnade sig av.

Gloria. I hellenistisk och romersk konst bar solguden Helios och romerska kejsare ofta en krona med strålar. Alldenstund den tidiga kristna kyrkan var underrättad om dess hedniska ursprung undvek de den. Detta kom med tiden att förändras då kristna kejsare begynte vilja bli avbildade med glorian vid sina porträtteringar.

Drakavbildningar har länge funnits avbildade vid vatikanen.

Joh. Upp. 12:9; 13:4. Vilddjuret (antikrist) förlänas makt av den stora draken (Satan), vilka söker förvilla hela världen. Världen har dessutom upphöjt dessa »på pedestaler». Var och en vars namn ej är att finna i livets bok faller offer för tillbedjan av vilddjuret och draken.

Babylonierna dyrkade Baal och Nimrod.
De såg sig handhava och besitta den enda sanna religionen, och såg också sina präster förlänade att kunna förlåta synder.
Babylonierna lärde ock att deras religion var den enda frälsningsvägen.
De lärde ock att frälsning kunde uppnås genom diverse sakrament.
Detta i stark jämförelse med många av den romerska kyrkans sakramentala bruk, vilka således är oerhört hedniska.
Icke minst barnadopet och den sista smörjelsen har starka kopplingar till babyloniernas bruk.

Hedniska nöjen, seder o. bruk (såsom världslig musik, dramer o. underhållning) får ej förekomma det allra minsta i kyrkan bara för att mkt. kan verka fint och inbjudande.

En radikal, total, omvändelse vad beträffar kyrkan idag i sin helhet är vad kristenheten är i akut behov av, i syfte att kunna tjäna sin heliga Gud.

I Joh. Upp. ser vi att ändens tid kommer att präglas av en kraftfull stegring av ett babyloniskt-religiöst system.

Babylon i två sammanhang:
I. Antikens Babylon är fallet för att aldrig mer återuppstå.
II. Det Babylon som allenast kan upptäckas genom andligt väpnade ögon, med sina »hedniska vidskepelser», kommer dock att återupplivas under de sista dagarna.
Kort återblick:

Över 50 (möjl. 70) milj. människor avrättades genom Romersk-katolska kyrkan.

Petrus var ej den första påven.

Romersk-katolska kyrkan uppbygdes ej av Kristus el. av apostlarna.

Apostolisk succession är ej att återfinna (eller ens finna spår av) i Skriften.
Deras församlings fundament rasar således samman.

Deras kyrka är ej den sanna kyrkan. Först under 300-talet uppstod denna kyrka under Konstantin, som beblandade sann kristendom med politik och hedniska religioner, läror, seder o. bruk.

Mässan, påvens och Marias upphöjdhet och infallibilitet, helgonkult, sola gratia i samverkan med förtjänst, sista smörjelsen, skärselden, Rosekransen, transsubstantionsläran, botgöring i syfte att slippa skärseld, samt de profana symbolerna har alla hednisk bakgrund.

Den Heliga Skrift utgavs ej av deras kyrka. Den fullbordades långt innan denna ännu fanns.

Joh. 8:31-32; Apg. 17:11. Om vi flitigt studerar Skriften kommer vi att undfå all sådan sanning, som vi behöver. Vi kommer således att bli befriade från samtliga onda villoläror.

Kyrkan i vår tid behöver lära sig mer om dom, och på vad sätt vi kristna skall gå till doms med andra. Skriften bjuder oss att döma »tillrättavisande», men varnar för en fördömande dom. Dom i Skriften innebär för oss kristna att i kärlek, konstruktiv och uppbyggande syfte gå till rätta med varandra såsom varandras tillsyningsmän.

En tid för dom, och en tid att först gå till doms med sig själv.

De som påstår att vi aldrig skall döma – ens utifrån Skriften – går själva emot vad Skriften egentligen säger.
Många tar illa upp vid tillrättavisning och klarar inte av att stå ut med konstruktiv kritik. Vad världen säger idag i stora mått är »lev och låt leva! Låt oss inte döma varandra!».
Hon ser alltså allt dömande såsom meningslöst, då ingen »objektiv sanning» finnes att tillhandahålla för en och var.

Vi måste tids nog inse att Skriften verkligen aldrig är själv-emotsägande, och detta gäller även i det fall då vi talar om dom (vilket många ej har kommit under fund med)

Matt. 7:1-5.
Rom. 14:1-4; 10-13; 2:1-3 (lägg här vikt vid ordet »eftersom»).

Vi skall inte förtala eller döma varandra på fel grunder. Inte kan väl någon människa komma med några andra bättre lagar än de som gavs genom Mose? Ändock sätter många församlingar och individer sätter upp egna, ‘själiska’, stadgar. (Alltså, vi får inte ändra på, ej heller lägga till något till åt HERRENS bud.)

Jak. 4:11-12.
I. Kor. 6:1-3.

Konklusion: Döm icke när risk finns att själv falla under dom, utan fäll rätta domar (i.e. tillrättavisningar, såsom Mose bjöd oss).

Döm icke utifrån fördomar, partiskhet, egen-vilja el. inbillning, utan utifrån fakta, i rättrådighet.

Vi har alltså måst att döma mellan vad som är heligt och vad som icke är heligt.

Matt. 7:6

Versen (ovan) handlar om dom o. kategorisering. Exempelvis har vi ju att döma mellan falska o. sannfärdiga profeter. Detta gör vi alltid i första rum genom att beskåda deras »frukt» (en passiv dom).

Jud. 3-4 (vi måste våga stå upp för att vad vederbörande gör är fel.)

I. Tim. 1:3-7; »förmaningens ändamål är kärlek» – detta gäller förstås all form av inbördes tillrättavisning.

Gal. 1:6-9.

Att vara under »förbannelse» syftar i Skriften på att vara överlämnad åt Herren för förintelse.

Vi har att pröva allt, och att avhålla oss från allt ont.

I. Tess. 5:21-22.
I. Kor. 5:1-5; 5:9-13.

I ovan nämnda exempel ser vi verkligen vikten av att hängiva oss under ett korrekt dömande. Vi får också se upp med vilken församling vi själva tillhör, d.v.s. där man skyr sådant ovan nämnt.

Gal. 2:11-14.
I Tim. 5:19-20.
Rom. 13:1-4.
I Petr. 2:13-14.
Gal. 6:1.
Matt. 18:15-16.

Den grekiska grundtexten för det Nya Testamentit i Bibeln har åtta åtskilda betydelser för dom (krinó).

Döm kritiskt, se på sammanhanget, bedöm först, tillrättavisa om nödvändigt sedan därefter.

I – Urskilja.

II – Godkänna.

III – Bestämma, besluta (sig för ngt.).

IIII – Dom, dömande (såsom en domare).

V – Kallelse till domstol.

VI – Fördöma (att banna eller förbanna).

VII – Att i skrymteri allenast döma för doms skull.

VIII – Bestämma (över), disputera.
Punkt nr. 6 tillfaller Herren allena. Vi dömer alltså å Herrens vägar, icke efter egna påfund och regler.
Joh. kap. 8 – äktenskapsbryterskan

Till de religiösa ledarna sa Herren: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.»

Men till kvinnan, efter att de andra hade gått sin väg, sa han:  »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»

Hon skulle egentligen – enligt Mose Lag – ha stenats (se punkt 6 i listan över dom ovan), men Kristus såg till deras motiv och visade istället på vikten av barmhärtighet framför offer (kärleken är nämligen det viktigaste i lagen).

Han dömde henne inte, utan gav istället fullt ut prov på barmhärtighet i förhållande till lagen.

Vi har alltså att se upp för att inte döma utanför Guds vilja, ej heller i avsaknad av kärlek. (En rätt dom står högt i värde.)

Ords. 25:12 (med ambition att återbörda den ertappade på rättan väg).

19:18 (Vi har att tukta i kärlek).

Jak 5:20.

Våga stå för sanningen alltid; det är en rätt dom.

Vikten av att nitälska för vad som är gott samt i linje med Skriften.

Ords 18:13 (vikten av att döma utifrån så mkt. sannskyldig fakta som möjligt).

I svåra ärenden – där vi likväl har måst döma – är det oerhört viktigt att vi tar till bönen såsom hjälpmedel.

Bed för personen i fråga (som vi alltså har att gå till rätta med). Bed med oskrymtad nit, i sannskyldig kärlek, så kommer till sist all vrede att lägga sig.

Bed att vi handlar och talar i linje med skriften till vederbörande.
Bed för att även vederbörande kan vara allt vad förberedd heter (inför det tillfälle då vi skall gå till rätta med någon).

I Kor. 13. Låt oss ha vår fröjd i godhet och rättfärdighet, och inte i något mått av ondska.

Vi får vaka över våra tankar. När vi råkar höra om rykten, må vi låta oss tänka »ack, jag hoppas verkligen för denna min nästas skull att detta inte stämmer», snarare än att vi skulle vilja sätta dit vederbörande.

Gal. 6:1 (att »upprätta» betyder i grundtexten detsamma som att »återställa».)

»Döm» enbart för rättfärdighets, renhets, helighets och upprättelses skull.

I detta lärodokument, kommer vi att jämföra fysiskt mörker med andligt mörker, i syfte att förstå hur allvarligt det andliga mörkret är, samt hur lätt det är för en individ att falla i dess grop.
Det andliga mörkret går nämligen dessvärre att vänja sig vid, såsom ock ögonen kan vänja sig vid fysiskt mörker.

Ting som förleder in i mörker.
Allt slag av ont söker underminera Skriftens (d.v.s. Guds ords) pålitlighet, värdighet och auktoritet. (Jämväl själafienden söker med allahanda konster få oss att tvivla på vad HERREN sagt i sitt ord, något som ägt rum sedan paradisets tisålder.) Dessa dilemman sjuder det av i våra dagars postmodernistiska tänkande.

Verser som belyser Skriftens sanningshalt:
Ps. 91:4; 71:1-2; Ords. 23:23; II Mos. 20:1-17 (de tio budorden är absolut sanning, vilka ock skall följas);
Joh. 14? (Ordet tog sin boning ibland oss); 8:32;
Herren sade: »Jag är vägen och sanningen och livet.»;
Joh. 16:13; I Tim. 3:15 »sanningens stödjepelare»; 2:15.
Jak. 5:19-20; II Tim 3:16; Cor. 2:12-13, »icke världens ande»;14:37,
Herrens budord.
I Tess. 4:1-2; II Pet. 1:20-21

Begreppet om att vi »ej står är under lagen» numera berör frälsningsläran (att vi inte är under förbannelse efter att ej ha fullföljt den till minsta prick); den är däremot inseglad i våra hjärtan alldenstund vi blir kristna. Men budorden (dock ej med nödvändighet sabbaten) skall emellertid hur som helst hållas (vilket ock Herren lärde).

Har vi låtit samhället influera oss mer än vi dem? Så skall de emellertid egentligen inte vara. Herren har kallat oss till att alltid vara »världens ljus» och »jordens salt».

»Världen» kan såsom begrepp i Skriften syfta på olika ting:
I. Vår synliga omvärld
II. Dess invånare
III Dess själiska och sekularistiska världsordning.

Med andligt mörker följer företeelser såsom brist på andlig, moralisk diskretion, försoffning i fråga om himmelska ämnen och mänskliga plikter, för att inte tala om alla de konsekvenser som eljest därav följer.

Om vi bär på detta så kommer köttet stegrande att ta överhanden.

Satan behärskar denna värld, och okristna följer honom omdevetet. Vi måste ständigt vara på vakt mot hans onda anslag; icke minst mot att han skjuter in onda tankar i våra psyken.

The prosperity and health and wealth gospel contains a lot of errors in regards to ‘true’ scriptural doctrine.

Herraväldesteologien samt lyckoförkunnandet som behandlar hälsa och rikedom innehåller många brister, vilka går rakt emot vad Skriften säger.

Kyrkan är fastmer till för är tjänstgöring, lovprisning, dyrkan och vördnad, uppbyggelse, uppmaning, förkunnelse mot synd till upprättelse i linje med Skriften.

Tyvärr har dock det ena som det andra trängt undan kyrkans evangelisation i stort mått; kyrkans mål är emellertid att uppmana dess medlemmar till att evangelisera.

All whom are called to preach the Word of God are called to preach from, and in line with, all of it.

Predikanter som är kallade av Gud är pliktiga att förkunna hela Guds rådslut; hela Skriftens budskap.

Kyrkoväsendet, icke minst i fråga om förkunnelsen, har försvagats bl. a. därigenom att man låtit icke-kristna människor styra och ställa i församlingen. Äldste, församlingsföreståndare, diakoner o.s.v., är till för ge flocken den uppbyggelse och kunskap den behöver.

Exempel på situationer där detta osynliga mörker kan tränga sig på om vi inte tar följande i akt:
Skulle Herren själv ge sitt bifall åt, eller finna behag i detta?
Finns det »gömda faror» som plötsligt kan dyka upp?
Är du exemplarisk för icke-kristna genom dina handlingar i fråga, eller kommer de att bringa andra på fall?
Är det gagneligt och upplivande till goda gärningar, och till Guds rikes förverkligande ibland oss?

Den mosaiska lagen rörande skilsmässa, var i första rum ämnad för de kvinnors skull vilka eljest skulle blivit hemlösa och värnlösa, genom att en myckenhet av män under denna tid begärde skilsmässa.

Den grekiska termen för otukt (porneia) betyder egentligen »laglöshets erotiska begär». I Mos. 2:24; Matt. 19:5. All otuktssynd utanför äktenskapet är oförenlig med lagen.

Vi får ha akt på oss att vi inte ger köttet något tillfälle, och det i synnerhet rörande otukt.
Hur vi skall rannsaka oss från mörkret:

I. Bed Herren om att utforska våra hjärtan

II. Studium av Skriften

III. Besinna hur Satan regerar i denna värld.
(Hela världen och dess system är under hans välde; han strider mot Gud och mot de kristna.)

IIII. Förtrösta på Herren; han vet allt, förstår allt, och kan allt.

V. Tänk såsom ett Guds barn, icke såsom världens.

(Angående punkt nummer ett så skall vi inte misströsta om vi förmärker att världen hatar oss, fastmer det motsatta. Vi skall söka vara Gud till behag och inte människor. Vi skall heller inte umgås med sådana som ej lämpar sig för oss.

Vi skall vara dygdeliga och trogna utifrån Herrens ord. Sadrak, Mesak, och Abed-nego i Daniels bok är oss goda föredömen. De var ytterst trogna och skonades därmed genom en Herrens ängel när de kastades i en brinnande ugn tack vare en orätt stadga. Vi får hålla i åtanke att en orätt stadga inte är någon stadga att ta i akt, samt att vi måste lyda Gud mer än människor.)

VI. Var modig. Vi skall vara modiga och inte försagda. »Vi får heller icke vara fega eller våghalsiga på fel sätt, utan djärva, på rätt sätt.» Människor kan kalla oss »hycklare», »skenheliga», »extremister», »homofobiska», etc.; det måste vi vara förberedda på. Vi skall ej »gömma våra lampor under skäppan», utan fastmer låta vår ljus lysa ut för världen. Vi är kallade att vara trogna soldater, och att alltid förtrösta på Guds kraft.
Jos. 1:9; Jes. 41:10, 13.; I Kor. 16:13-14; Ps. 118:6; Rom. 13:11-14; Ef. 6:10, 5:8-11; I Joh. 1:5-7.

Världen är fruktansvärt bedräglig och falsk. Vi har att ständigt se upp och vaka, annars kommer den emot oss i sin full kraft och förleder oss.

I Kor. 3:11-15.

Vad detta inlägg tar upp angående de kristnas lön eller icke lön, rör de som hör Herren till.

I denna »dom», som vi kristna har måst gå igenom, kommer vi som är kristna och är i Kristus Jesus, inte att fördömas utifrån någon synd.

De verk som bedöms är allt vad vi gjort för Herren sedan vi blivit kristna.

II Kor. 5:9-10. Grekiskans ord för »söka» syftar på att »eftersträva av fullt hjärta», att »sikta efter ett mål».

Gud Sonen, enbart, är domare i denna domstol (Joh. 5:22).

Det enda fundamenat att här bygga på är Kristus.

Har vi gjort bruk av våra talanger kommer skäl och nit därför att bedömas, så ock motiv, attityd och ambition.

Hebr. 4:13; I Kor. 4:5. Elden visar på hur fint guldet är, medan det bränner upp trä, hö, och strå.

Alltså, våra goda gärningar kommer att bestå eldprovet medan de onda avsvedjas. En del gärningar belönas, andra kan inte komma med i någon räkning.

Här handlar det inte heller om syndiga i kontrast till heliga gärningar; det handlar fastmer om neutrala verk, såsom att läsa en bok, ta en promenad osv. (vilket i vissa fall kan leda till gott även för andra).

»Goda (gärningar)» syftar i grundtexten på om de »till gagn för det bättre».

»Onda (gärningar)» syftar på »oanvändbara, verkningslösa» sådana.

Det är fortfarande dock troligen inte alls fråga om någon enastående moralism i detta fall, liksom det finns gärningar finnas som ej är synd men som ändå inte är till gagn.

Goda gärningar måste dock ha ett gott uppsåt bakom sig för att kunna räknas såsom goda.

Exempel: om en god gärning allenast utfördes för egenvinning el. för egen berömmelses skull, brinner den upp.
Vi har att ha akt på vad vi häruti gör;

-Var det för Guds äras skull?

-För att betjäna Gud?

-För att hjälpa andra, vår nästa till fromma?
Vi måste be här och nu till Herren i fråga om vart vi står i dag, hur djupet av våra hjärtan ser ut. Dessutom att vi kan bestå det eldprov som skall komma, utan något tadel på vårt samvete, samt att intet fåfängligt väsende låder vid oss.

Att spela eller sjunga i kyrkan skall absolut inte ske med ambition för egen äras skull, eller med underhållning till syfte – sådant är allenast vass, rör o. halm (vilket kommer att brännas upp).

»Gud älskar en glad givare».
Almosor av tvång är alltså av knappt något i värde.

Sammalunda förhåller sig detta med att alltjämt predika Ordet i tid och otid; detta skall ske för kyrkans och dess Herres skull.

Luk. 17:10 – vi ska inte vara högmodiga när det är inget mindre än vår plikt (skyldighet) att betjäna Gud. Emellertid utför vi vår tjänst med både nit och glädje.

Det är just detta slag av verk som vi skall bygga upp med guld, silver och ädla stenar.

Det är ett privilegium att tjäna Herren, icke en börda.

II Tim. 4:6-8. Besinna den sjunde versen: kan väl någon uppoffring vara oss för stor?

Grekiskan ord för »kämpat» – agónizomai – är ett kraftord, och kan syfta på en svår kamp i krig eller i tävlingar.

Det andliga krig vi infinner oss i är i grund och botten något gott för oss; vi lär oss att leva i helgelse samt att träna oss till att verka bättre för Guds rike.

Paulus vakade över sig själv på det att han ej skulle återfalla i världsligt leverne.

Trots allt som kan ske i det dagliga livet är det viktigt att ej förlora fästet i den goda kampen, där Herren själv är med i det lopp vi löper.

Gud ställer oss inte på någon vågskål jämte andra. Fastmer ser han till en och vars individuella nit.

Att ha hjärtat vid skatten syftar i Skriften på att vi bör ha den hos Gud, med vilja att förhärliga honom.

Malaki (3:16) nämner om en minnesbok. Oavsett vad som står skrivet i denna och ej så kan den ses såsom ett gott exempel på hur vårt jordeliv har inverkan på det eviga livet.

Slutligen, en uppmaning åt oss alla: lev i nuet, så väl och gott som möjligt, med Herren.Joh. 4:35; Hebr. 4:7b.

Introduktion

Ords. 3:5-8; Kol. 1:9-10.
»Uppfylld» betyder i gr. »behärskad utav».
»Epigenosco» (att veta och förstå exakt, v. 10), syftar på innehavandet av grundlig, ingående förståelse; att kunna skönja och urskilja diverse ting (andligen).
Det som vi närmare bestämt eftersträvar i detta sammanhang är kännedom om »Guds uppenbarade vilja». I synnerhet kan ock nämnas att Herren har en »suverän» (enväldig, undangömd) och en »perfekt» vilja.
Exempel på »Guds uppenbarade vilja» har vi i skriften, såsom i de tio budorden.
Fjorton Följepunkter för att Uppnå Himmelskt Ledsagande

1. Säkerställ dig om att du är en sannskyldigt kristen och uppträder såsom en sådan.
I. Tim. 2:3-4; II. Petr. 3:9.
»Satan, köttet samt världen» har försoffat oss (dock främst hedningarna) i fråga om att kunna se sanningen i Guds Ord.

2. Omvändelse från uppenbara »vardagssynder».
Synd avbryter den nära intima relationen med Herren och stör vår kommunikation med honom. Våra andliga ögon blir »besudlade». Men de kan rensas genom bekännelsens kraft i botfärdigt hjärtelag.

3. Förbli i Skriften.
Ps. 119:105.; II. Tim. 3:16-17.

4. Visa hörsamhet i varje bön, som ju är en form av samtal.
Ps. 143:10; 25:4-5.

5. Bön i vishet.
Jak. 1:5-7 (om trons kraft).
Hörsamhet. Låg uppmärksamhet och högfärd utestänger Herren från att ordentligt nå oss — och därtill den vishet vi eljest skulle ha undfått — ur våra liv.
Ords. 9:9-10. »Fruktan» avser här dessutom »vördnad», och »respekt».
Sök vishet med all iver.
Ords. 8:17; 11:2.
»Söka» kan i heb. åsyfta en sökan »bittida om morgonen» eller »med stor mödosammhet».
Salomo har sagt om Herren:
»Åt de redliga förvarar han sällhet.» (Detta slag av sällhet kan inkludera vishet.)

6. Underdånighet för den himmelska viljan.
Var alltid villig och beredd att leva för Herren till fullo och i alla stycken (som ju har med sig stor lön och stora resultat).
Det är av all vikt att vi är beredvilliga i fråga om, samt benägna att kunna mottaga, Guds uppenbarade vilja.
Rom 12:1-2.
»Skicken eder icke efter denna tidsålders väsende». Vi skall ej låta oss formas eller innästlas av världen, ej heller efter dess tankelag.
»Förnyelse» (v. 2) betyder här närmast »nyomvandling», d.v.s. att i våra psyken riva ned det gamla, och bygga upp det nya. Detta länder ock till att förstå Guds vilja bättre.
Någon har bedyrat att en del niondel av tio av våra bekymmer sinar blott genom en uppriktig vilja att underdånigt hörsamma Herren.

7. En vandring i godan tro.
Abraham, som var beredd att offra Isak utan att få veta i vilket syfte, och som ock sammalunda uti godan tro och tillförlitelse till Herren utvandrade från Ur bortåt Löfetslandet, är satt oss till gott exempel för fullkomlig, oskrymtad tro, tillförsikt och hörsamhet.
Apg. 22:10; I Mos. 12:1-4; 22:1-2f.
Det är viktigt att vi hörsammar det första för att sedan kunna emottaga nästa budskap.

8. Ett brinnande och intimt förhållande med Gud Fadern.
Till skillnad från Islam, kan vi med gott samvete kalla Gud Fadern, vår Fader.

9. Stor långmodighet o. meditation för att undfå lyhördhet i fråga om Herrens ord o. hans personliga vilja.
Ps. 1:1-3; 143:5. Att »tänka» på Herrens lag betyder att, såsom eljest sed var under antiken, att recitera med lågmäld röst när man läste.

10. Mottaglighet för den Helige Andes ledsagande.
Rom. 8:14. Att »drivas» innefattar en »inverkan på psyket».
Gal. 5:16-17, 22-23; Joh. 16:13; 14:26.

11. Vad av betydelse kan om möjligt finnas under nuvarande omständighet o. situation?
Vilken väg att välja:
Om en till synes god väg ligger till hands så måste vi först granska den. Ligger dess riktning i linje med Skriften? Synas det mig att Herren ledsgar mig ditåt? Är detta något att bedja om?
Om vi efter dessa tillämpningar ser dörren stängas har vi måst finna oss i detta.

12. Rådslå bland förståndiga, förfarna, mogna och erfarna kristna, ej bland ynglingar el. oförnuftiga människor.
De skall vara snara till att höra; sena till att tala.
Ords. 11:14.

13. Kännedom om andliga gåvor.
I. Kor. 12:11.
Hur och var skulle de kunna brukas?

14. Trakta frid, den gudomliga friden.
Kol. 3:15.
Denna andliga frid, för de som äger den, säger ifrån och larmar när vi gör något fel. (Som det gamla ordspråket lyder: »Vilken är den som är vis? Han som ser vad som komma skall.)
Joh. 10:27; 10:4.
»Probera» alla tankefunder och råd mot Skriften — som ju aldrig går emot sig själv.

I. Tess. 5:19-22.
V. 19 – vi får hålla noga uppsikt över att inga fördärvelsebringande partimeningar tränger in i bland oss.
Även om Skriften ibland kan synas tvetydig för oss kan vi dock utifrån dess sammanhang skönja om något — vad det vara må — är av Gud el. icke.

I. Petr. 2:11-12.
Länder det jag gör till sedessamhet och hedersam eftersyn för min omvärld, eller ger det den fastmer rum till att anklaga mig?
I. Tim. 6:11; I. Kor. 10:31-33; Rom. 14:23.

Vandra i dessa fjorton angivna punkter i frid o. förtröstan, fri ifrån ängslan och fruktan. Jes. 48:17-18.

Världen ser på oss inom kyrkan med nyfikna ögon och känner ofta till Skriften bättre än man kan tro.

En gång i ett brev till en sekulär konung prisades de kristna för att vara unika och speciella och ta hand om varandra, och icke leva såsom omvärlden. Sådant blir till god eftersyn och kuriosum för omvärlden.

Dessvärre är inte alla stora män inom den religion som representerar kristendom exemplariska, vilka ger kyrkan ett vanrykte. Detta vanhedrar också Kristi namn inför världen. Vi vill ej kritisera dessa för att ej vara perfekta, visserligen, men detta är emellertid bortom att blott snava och falla.

En god församling  är utåtriktad mot världen och ej ”inkrökt i sig själv”.

Vi är alla kallade att evangelisera, helst dagligen. Vi får aldrig slockna i vår nit att göra detta; fastmer bör vi bedja om att Herren sänder folk till oss, och oss till folk, som vi kan evangelisera för.
Nitton utgångspunkter till att bedöma en församling

I. Deras grund är Kristus.

II. Församlingen består av andliga (himmelska) kristna som har gjort bättring och överlämnat sina liv till Kristus (vilket är ett gott tecken på frälsning).

III. De håller sig till den doktrin som kallas Sola scriptura.

IIII. De predikar och undervisar biblisk lära, inte falsk filosofi.

V. De predikar och undervisar utifrån hela Skriften (och inte allenast enstaka ämnen).

VI. De förkunnar sannskyldigt bibliskt evangelium.

VII. De har bibliskt kvalificerade ledare.

VIII. Deras pastorer och äldster herdar fåren; föder och när dem, samt sörjer för dem i övrigt.

IX. De söker utveckla sina medlemmar, hjälpandes dem att lära sig och växa i Guds ord såväl som att identifiera och utnyttja sina andliga gåvor.

X. De utövar biblisk kyrklig disciplin.

XI. De har ett väsende av vördnad och respekt för Gud.

XII. De utövar biblisk Gudscentrerad tillbedjan.

XIII. De observerar de två förordningarna Herrens nattvard (d.v.s. kommunionen) och dop.

XIV. De, som en församling, ber tillsammans.

XV. De har en sannskyldig enhet.

XVI. De har äkta kristen umgängelse tillsammans.

XVII. De bryr sig om, och sträcker sig ut för, varandra, samt älskar varandra.

XVIII. De har ett gott vittnesbörd om sig i samhället.

XIX. De har en yttre fokusering på evangelisation, förkunnelse och mission.
Det är viktigt att vi ber ordentligt om att Herren ledsagar oss till en församling som han personligen anser vara lämpad för oss.

Ingen församling är perfekt. Det är viktigt att vi själva är visa och barmhärtiga mot diverse medlemmar inom kyrkan som fortfarande har en lång väg kvar att vandra, liksom vi alla har det…