Två frågor av oerhörd vikt (vilka ock Romersk-katolska kyrkan har måst svara på) är följande:
I. Finns någon ledande ställning för Petrus (med efterträdare) omnämnd i Skriften?
II. Varutinnan består den papistiska succesionens rötter?
II Tim. 3:16-17.
Grundtexten bjuder på begrepp såsom »tillrättavisning från synd», »återställelse» (till det bättre), och »lära, samt träna oss i att vandra den väg Herren vill ha oss städse vid».
Allt vad vi behöver känna till finns m.a.o. i de heliga Skrifter Gud har gett oss (v. 17).
Traditioner måste antingen komma ifrån Skriften eller ligga i linje med den, styrkandes vad Skriften säger (vilket ju de flesta traditioner ej gör).
Kol. 2:8. (En varning.)
Matt. 15:3-6.
Det är alltså mkt. lätt att komma bort ifrån den sunda läran i.o.m. att Skriften allena (Sola Scriptura) inskränks genom kompromisser. Nedan följer exempel på detta.
Romersk-katolska kyrkan har treggehanda auktoritetskällor: Bibeln, prästerskapets (Clerus) tolkningar, samt traditionen.
Mormonerna har tolkat Skriften utifrån Joseph Smiths lära. De utgår likaså från Mormonernas bok.
Om de s.k. »Jehovas vittnen». Deras rörelse begynte med Charles Taze Russel. De ger ut främmande läror genom Watchtower magazine samt diverse dokument. De blev så småningom i.o.m. detta tvugna att »omskriva» nyckelverser i Skriften i deras standard-översättning New World Translation.
Mary Baker Eddies s.k. »kristna vetenskap», är ej förenlig med den bibliska läran.
Islam ser många gammaltestamentliga profeter såsom sända av Gud, men de sätter ändå Muhammeds lära före dessa. Således väljer de att följa Koranen.
Många televisionsverkande förkunnare är ock bedräglia; de kan hävda att Herren lagt något på deras hjärta eller att de är i hänryckning när så alls icke är fallet. De citerar ofta verser såsom »Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont». (I Krön. 16:22).
Vi måste utgå ifrån hela Skriften när vi skapar en dogm.
Romersk-katolska kyrkan lär att Petrus var den Kristus skulle bygga sin Kyrka på. Men Kristus avsåg inte Petrus själv för detta uppdrag, utan syftade snarare på honom såsom »petros» – »liten sten» – (om än en välsignad sådan) samt att Kristus var »Petra» – »Klippan» – den klippa som således måste vara kyrkans fundament.
Matt 16:15-18.
Petrus svarade ödmjukt, såsom alla kristna borde göra i samma läge.
(Joh. 3:18; 36; Rom. 10:8-10; I Joh. 4:15).
Fastmer var den tillförsikt i fråga Petrus hade i Kristus, den sanna grunden till Kristi bygge, församlingen, d.v.s. hans tro, inte homon själv.
Herren sa inte »du är petros, och på denna petros (småsten) skall jag bygga min församling», ej heller »du är Petrus och på dig Petrus skall jag bygga den», utan Petrus tro på Kristus jämförs med en klippa eftersom Herren själv ju är klippan, som så ofta omnämdes även i Gamla test.
Detta, att Kristus själv avses, är således klart att se utifrån grundtexten (vilket också lärjungarna gjorde) – det är först i.o.m. de språkvandringar man har gett Skriften i olika översättningar som falskhetens partimeningar har uppstått.
Andra ställen där petra används om klippor och hälleberg:
Matt. 27:51; 7:24-25; Rom. 9:33.
Många hävdar att när Herren o. lärjungarna förde denna dialog i fråga skedde det på arameiska, där det endast finns ett ord för sten – »cefa».
Dock vet vi faktiskt inte vilket språk de talade vid detta tillfälle. Men en inspirerade grundtexten har två distinkta ord – av all relevans – för sten och klippa.
När Petrus kallas Cefas på andra ställen i skriften är detta med all sannolikhet ett syriskt ersättningsord för grekiskans Petros (lat. Petrus), alltså icke petra (klippa). När istället de grek. termerna petra o. petros används kallas Petrus alltid för Petros, emedan Petra alltid är förbehållen Herren. Många senare handskrifter har för att förtydliga detta ersatt ordet Cefas med Petros.
(Enl. Clemens av Alexandria var den Cefas Paulus omnämner ej aposteln Petrus, utan en av de sjuttio apostlarna (som Paulus i så fall skulle ha anklagat för att inte vågat hålla måltid med kött hos de hednakristna när judarna kom). Detta är dock föga troligt med tanke på att namnet Cefas dyker upp även i Evangelium enlight Johannes.)
Bedöma själva, är inte Kristus hörnstenen? Har väl Petrus eller hans efterkommande en enastående ställning av sådant slag?
Petrus själv gjorde bruk av termen Petra i referens till Kristus (I Petr. 2:7-8).
V. 4-5. Här kallar han oss alla för levande stenar, inte sig själv för påve el. klippa.
Vi ser fastmer att vi allaredan är »helgon». Romersk-katolska å andra sidan lär att bara de kan helgonförklara någon.
I Kor. 3:11, Ef. 5:23, Apg. 4:11.
Alltså finnes allenast en hörnsten, en klippa, och en Herre över Kyrkan.
Petrus såg sig aldrig såsom påve el. kyrkoöverste. Fastmer ödmjukade han sig i alla situationer.
I Petr. 5:1-3, Apg. 10:25-26 (detta i kontrast till hur påven beter sig).
Ingen papal succession omnämns i Skriften.
Matt. 20:20-27. Om dessa skulle ha trängt undan den »upphöjde Petrus» skulle detta ha uppfattats såsom en förolämpning.
Luk. 22:24-26 (återigen intet spår av någon högre rang hos Petrus).
Apg. 15. Vi ser att Petrus inte hade någon ledande ställning inom detta koncilium (vilket han ju skulle ha haft vore han kyrkans förman).
Romersk-katolska lär att Petrus for till Rom för att stadfästa kyrkan och sitt ledarskap över den. De lär att han var där mellan åren 42-67.
Men vare sig Lukas eller Paulus omnämner någon, äns i samband med Paulus vistelse i Rom, att Petrus också skulle ha varit där.
Ej heller hälsar Paulus någonsin till Petrus i något av sina brev. (Fastmer var ju Paulus själv hedningarnas apostel, till skillnad från Petrus.)
Varför var Paulus så mån om att fara till Rom för att stödja dem andligen, om det nu var så att Petrus allaredan var där?
II Tim. 4:10-11. Paulus satt fånge i Rom vid denna tid, och om Petrus sägs inte att han skulle ha besökt honom. (Se äv. v. 16.)
Varför skrevs Romarbrevet om Petrus redan var i Rom?
Skiljemuren är numera bruten mellan judekristna och andra kristna. Fordom kunde judar enligt Lagen ej ha gemenskap på samma sätt med utomstående.
Gal. 2:11-14.
Då Petrus fick höra talas om att judaisterna (religiösa ledare) var på väg blev han skrämd och drog sig tillbaka från det blandade samkväm han nyss umgåtts med.
Detta fick de övriga kristna att betvivla sin frihet och samhörighet i Kristus. De förstod inte varför Petrus gjorde som han gjorde, i sin räddhåga.
Paulus förstod faran i att folk for tillbaka under det äldre förbundets regler för att vinna frälsning, och sålunda tillrättavisade han Petrus.
R:katolska lär att biskoparna inte har någon auktoritet utanför vad påven har stadgat. Hur kunde då Paulus så frimodigt gå till rätta med Petrus inför folket?
Paulus menade att Kyrkan vilade på Kristus, inte på något påvedöme.
Summering
I. Kristus såsom fundament
II. Petra contra petros
III. Petrus förmåner gäller samtliga kristna (något som han ock själv bedyrade)
IIII. Han använde själv ordet Petra för att refera till Kristus
V. Petrus tedde sig aldrig såsom påve
VI. Petrus emottog ingen hälsning som han eljest såsom påve skulle ha varit ämne för
VII. »Flocken» är »ett», utan någon jordisk överhöghet
VIII. Något påvedöme såsom ledarskap inom Kyrkan omnämns aldrig i Skriften
IX. Ej heller omnämner någon av apostlarna något påvedöme
X. Petrus innehade ingen ledarställning vid konciliet i Jerusalem.
XI. Petrus svagheter hade måst tillrättavisas av Herren och Paulus
XII. Petrus var uppenbarligen ej i Rom under så lång tid som 25 år. (Emellertid kan han ha besökt staden, dock utan att grund någon kyrka)
XIII. Petrus lärde aldrig själv ut någon doktrin angående apostolisk succession
XIV. Ej heller lärde urkyrkan ut något sådant, eller om något påvedöme
XV. Paulus menade att kyrkan var byggd på Kristus
XVI. Paulus såg Kristus såsom den sanna Klippan (Petra).
XVII. Påvekonciliet saknar helt och hållet stöd i Skriften (förbisett deras tolkning av Matteus 18) utan är en tradition.
En sådan viktig uppgift skulle ha funnits väl bevarad i Skriften.
Det som däremot sägs är att vi allaredan utifrån de heliga skrifterna är fullt färdiga till allt gott verk (II Tim. 3:17).
Hur kan man med allt detta i beräkning, påstå att vi var tvugna att invänta några kyrkliga traditioner, långt senare?
Ratione Disiunctum 