Skriften förteljer två viktiga punkter inom detta ämne: [I] Det kommer att uppstå en tid då en enväldig världsregering uppstår, samt [II] ett ok för alla världens religiösa samnfund.

Alla jordens inbyggare kommer småningom att fordras »dyrka» en Antikrist.

I stort sett dagligen sker något nytt inom den ekumeniska rörelsen, så vi bör alla hålla oss städse uppdagade.

Rörelsen är ett Satans tilltag och Guds välsignelse låder icke vid dem.

»Ekumenik» är ursp. ett grek. ord som betyder »den bebodda världen» eller »världens alla inbyggare».

Rörelsen söker också bringa de sannskyldigt kristna under sitt banér.

Den internationella trosrörelsen bär på samma former av ambitioner, med den skillnaden att med söker bringa samtliga religioner till medlemskap (ja, t.o.m. ateister i vissa kretsar).

Joh. Upp. 13:1; 2b; 3b; 7.

Alla jordens inbyggare kommer att behärskas av Antikrist – Joh. Upp. 13:4, 8.

Vi har nu funnit bevis för två punkter: I. Det religiösa världssystemet; II. Samtliga som ej står upptecknade i Livets Bok kommer att tillbedja vilddjuret och underordna sig Antikrist.

Satan försöker i allt detta fullborda en falsk enhet där man – »för kärlekens skull» – sätter åsido olika dogmer samfund emellan och istället ser på vilka likheter som man finner råda religioner emellan, »endräkten till ära».

Några samfund som allaredan är ämne för detta:

Världshälsoorganisationen (World health organization)

Internationella valutafonden (International monetary fund)

Världsbanken (The world bank)

Världshandelsorganisationen (World trade organization)

Internationella teleunionen (International telecomunnication union)

Kundkretsorganisationen (World customs organization)

Förenta Nationerna (United Nations).
Deras måtto är på ett ungefär: »Vi är en global enhet och som sådan måste vi förhålla oss!».
Världsomfattande religiösa institutioner:

-National Council of Churches

-Kyrkornas världsråd (World council of churches)

-United Religions Initiative

-International Council of Religious Leaders

-Tony Blair Faith Foundation

-Council for Parliament of the World’s Religions

-Interfaith Center

-Temple of Understanding
En tidigare förespråkare för U.N. har sagt att »vad världen behöver är en andlig, religiös enhet».
Ytterligare organisationer, samfund samt predikanter som förespråkar ekumenism:

-Romersk-katolska kyrkan

-Lutheranska samnfund.

-Metodistsamfund.

-Karismatisk-pentekostala.

-Kenneth Copeland.

-Joel Osteen.

-Rick Warren.
Även samfund som Secret Sensitive Church och
Emerging Church (m.fl.) har i stort sett gott i godo för ekumeniken då vi ser att de tonar ned grundläggande läror o. dogmer.

Många av dessa organisationer håller dessutom på den moderna tesen att ingen »kollektiv» sanning skulle finnas för alla.
Rom kommer med all sannolikhet att bli världsreligionernas centrum.

Påven håller redan på att alliera sig med utomstående religioner (icke minst genom Vatikanens diverse kongresser). (Det är också möjligt att påven också söker få vederbörande religiösa ledare till ett slags bundsförvanter under sig.)

Joh. 17:20-22 användas av många förespråkare för ekumeniken i syfte att sammanföra alla religioner. Men den kristna läran som skall utgå från Bibeln allena förbjuder sådan endräkt vad oss beträffar!

De ser alla religioner som varsin väg till Himmelen, men alla dessa vägar tycks fastmer bära till Rom…

Den ekumeniska rörelsen emottager alla som över huvud kallar sig kristna – detta innebär att både otrogna o. vargar kan tränga in i den stora hagen.

Matt: 7:21-23.
Här finner vi en hel lista på skenheliga och icke minst »vargar i fårakläder».

Fundementala dogmer som alla kristna samfund har att rätta sig efter:

I. En Gud (Ex. 20:3; Jes. 43:10.)

II. Treenigheten (II Kor. 13:13).

III. Kristi inkarnation; att Kristus är både människa och Gud (Joh. 1:1; Kol. 2:9; I Joh. 4:1-4).

IIII. Jungfrufödelsen (Matt. 1:23). (Denna punkt är högst relevant då arvsynden sker från far till son).

V. Sola Gratia och Sola Fide (Ef. 2:8-9; 5:1-2).

VI. Evangelium: Kristi död, begravning och uppståndelse.

Joh. 8:44a. Ej ens de skriftlärda judarna var rättfärdiga. Ekumenikens lära om att alla skulle vara Guds barn, andligen, är alltså bedräglig.

Påven har gått så långt som att hävda att ateister är välkomna till himmelriket och att muslimer skulle vara kristnas medbröder.

Tro betyder i gr. det samma som förlitelse.

Apg. 4:12 (en vers att citera i sammanhang där man talar om ekumeniken).

Obama skall ha sagt: »Vi är inte längre en kristen nation.» Men detta är inte en presidents sak att avgöra; han kan knappast tala för alla sina landsmän i detta påstående!

Kritik mot rörelsen Evangelikala och katoliker tillsammans:

I. De teologiska skillnaderna förbigicks som oväsentliga och man såg katoliker o. protestanter som i grund och botten likställda kristna.

II. Det fick det också att se ut som om protestanter »stulit får ur flocken» (katolska kyrkan) medan katolikerna endast »tar sina egna tillbaka till Moderskyrkan».

III. Rörelsen var ett enormt snedsteg i fel riktning: den söker omintetgöra vikten av rätt frälsningsteologi; två olika budskap av tyngsta vikt.

Det hela slutade med att många Lutheraner, Methodister, Evangelikala m.fl. gick i ok med Romersk-katolska kyrkan.

Men detta är också ett klassiskt slag av fall där vår dom måste ske i kärlek och inte utifrån fåfänglig ära som ambition.

Många ville också under jubiléeråret 2017 proklamera att reformationen och Luthers protester slutgiltigt »är över». Detta trots att betydligt fler än Luther var involverade i reformationen, såsom John Calvin (Reformerta förs.), John Knox (Presbyterianska förs.), John Wycliffe, Swingli, Jan Huss (bränd på bål) samt många andra som fick sätta livet till för sina protesters skull.

Många har sagt att alla som vill kalla sig kristna borde tillhöra Romersk-katolska eftersom ordet ‘katolsk’ ju betyder ‘universell’. Med sådana lustigheter söker de alltså snärja folks hjärtan.

»Inte gör det något att vi har olika läror, det är diviniskt. Men när vi låter dessa tendenser stå i vägen för vårt goda ok, det är då det bliver diaboliskt», säger de ock.

Vitsen med att vara protestant försvinner ock när man hävdar »protesten vara över».

Luk. 12:51-53; Matt. 10:34-38.

Uttömmande kritik av påvens tal.

(http://www.bing.com/videos/search?q=pope+speech+iphone&&view=detail&mid=870ED4CE305014A990E2870ED4CE305014A990E2&FORM=VRDGAR)

-Han river ned murar.

-Två anledningar varför vi kan komma ihop: Vi älskar Gud; vi älskar varanda som bröder o. systrar.

-»Låt oss inte döma varandra [ang. vilkas fel det var att reformationen ägde rum] utan låt oss alla fastmer återförenas…».

-Josefs bröder fann mer än mat i Egypten, de fann sin broder. Likaledes har vi mycket som skiljer oss åt men viktigaste, såväl som ljuvligast, är att finna varandra.

-Under skenfager förställning framstår han som ödmjuk för att uppväcka varma känslor.

Han citerar i sitt resonerande Manzoni: »Jag har aldrig sett Gud begynna ett mirakel utan att ock fullfölja det väl».

Den ekumeniska rörelsen berör även utomtroende – då de står emot den sanna teologin o. kristna läran – så långt att de falskeligen tror sig vara på väg till himmelen när så inte är fallet. Den är på allahanda vis livsfarlig! Den invaggar hela världen i en falsk trygghet och internationalism.

De väljer att prioritera världsliga bekymmer, såsom krig, fattigdom osv., framför andlighet.

Herren, å andra sidan, vill endast ha tillbörlig enhet: Ef. 4:1-6; Joh. 17:17; 19; Matt. 12:30: »Den som icke är med mig, han är emot mig…»

Matt 28:18-20.

‘Den sunda lärans renhet’ måste alltså i all sin ära sättas över endräkt.

Rom. 16:17-18; II Kor. 6:14-18; Gal. 1:6-9.

Ef. 4:11-15. Sann enhet uppnår vi alltså allenast genom sannskyldig förkunnelse.

Kol 2:8.
II Tess. 3:6.
II Tim. 3:13-15.
II Joh. 7-11. (Dessa i fråga kan alltså inte kallas våra bröder eller systrar.)
Jud. 3-4.

Sanningen till varje pris. Vi må ha Paulus till eftersyn i det att han vågade gå emot Petrus från att bringa folk tillbaka under lagen.

Luk. 6:26. Om alla skulle tala väl om oss torde det alltså inte vara gott i tecken, i detta sammanhang.

De flesta större församlingar är med största sannolikhet »bedrägliga». »Flocken» vill ej fördraga den sunda läran (vilket ju deras penningkära förkunnare mycket väl veta om). Å andra sidan har vi Satan som gärna låter de falska predikanterna förkunna så mycket de vill, så länge det icke är sannskyldigt evangelium de förkunnar.
Hur skall vi själva värja oss?

I. Undfly all förbindelse med den ekumeniska rörelsen. (Joh. Upp. 18:4.)

II. Var allmänt vaksam och upplyst.

III. Håll stadigt fast vid Skriftens ord (II Tim. 2:15).

IIII. I Tess. 5:21: »…pröven allt, behållen vad gott är» (I Joh. 4:1.)

V. Stå för Guds ord.

I Uppenbarelsesbokens andra samt tredje kapitel finner vi sju sändebrev med budskap från Herren Jesus Kristus själv, till de sju församlingarna i provinsen Asien. Vi skall här se närmare på en av dessa församlingar, nämligen den laodiceanska, om denna antika församling samt vad vi kan lära oss av den idag.

Brevet såsom det har bevarats i Skriften finner vi i Joh. Upp. 3:14-18.

Passagen är av största vikt idag, då vi lever i en tid då ej allenast någon enstaka församling, utan merparten av den kristna kyrkan, har blivit så att säga »ljum inför sin Herre».

Församlingen i fråga låg i staden Laodicea (lat. Laodicea ad Lycum) i forna västra Mindre Asien (i.e. Anatolien), i provinsen Asien.

Denna församling begynnelsevis lovande, då vi ej kan se Paulus fördöma något hos den i hans brev. Men det som vittnar mest om ett träd är dess frukt. Och såsom det framgår i brevet, hade församlingen till följd av sin ljumhet och likgiltighet blivit i andlig bemärkelse blind.

Vi skall nu gå igenom en lista med tendenser som berör vår tids kristenhet, som kan få den att förfalla såsom den laodikeanska församlingen gjorde.

Först och främst finner vi en varning i Jer. 5:26-31 (se även följande verser: Apg. 20:25-31; II Tim 4:1-5; I Tim 6:10).

Vilseförande predikanter, vilka själva är blinda, ersätter »rikedomsevangelium» som substitut för sannskyldigt evangelium, samt »den sunda läran», som Skriften talar om.
Exempli Gratia:

Välståndslära och rikedomsevangelium

Herraväldesteologi

Primär fokusering på personlig »egen-styrka».
Det finns också en stor motsättning mellan skenhelig motiverande förkunnelse, i kontrast med äkta biblisk predikan:

Motiverande förkunnelse (M.) fokuserar mestadels på »individen»; »Vad kan Gud kan göra för mig?».

Biblisk predikan (B.) å andra sidan, lägger i stället vikt vid att »förneka sig själv, bära sitt kors, och följa Kristus» och icke vice versa (att Herren skulle vara vår betjänt).

M. saknar andligt djup och deras förkunnelse är ofta »alltför lätt på vågen». De arbetar merendels på ett emotionellt plan.

B. är till skillnad från M. ej urvattnad och förtorkad, utan har mer »hull», och skapar i längden en bättre kristen individ.

M. strävar efter att få individer att »känna sig så gott tills mods» som möjligt.

B. å andra sidan söker fastmer förkunna »hela Guds rådslut» (med vikt på bättring, ånger och omvändelse).

M. använder ofta bibelverser alltför sparsamt, de presenterar mestadels »själiska» (jordiska/timliga/falska) budskap.

B. å andra sidan lutar mer åt vad Skrifterna egentligt har att säga.

M. fokuserar merendels på enstaka bekymmer: helbrägdagörelse, ekonomi etc.

B. ger å andra sidan svar utifrån biblisk synvinkel på människors verkliga dilemman; den  gräver djupare än blott till enstaka bekymmer.

M. förkunnar sällan om synd eller fördömelse eller dödsrike.

B. varnar däremot ytterst för dessa ting.

M. befinns ofta vara lättsam, glättig, humoristisk och rent av »karnevalslik».

B. ger en mäktig, helig, imponerande föreställning av Herren. Den leder också till en gudsfruktan samt en djup vördnad för den Heliga Skrift.

M. har ofta en lista av uträttelser i till synes konstruktivt syfte för den kristne individen.

B. ger sig i kast med att livets tillvaro ej är särskilt simplistisk. Guds ord måste studeras flitigt, i allt sitt djup (I Kor 2:1-5).

M. har försvagat kyrkan.
Kyrkan idag styrs av människor efter eget råd. Sanningen har för många så att säga blivit »föränderlig».

År nittonhundranittiofyra uppstod den ekumeniska och sedan dess alltmer tillväxande enheten mellan Romersk-katolska kyrkan och Evangelikala samfund, vilket ledde till att lärosatser såsom sola fide och sola scriptura inskränktes (eller t.o.m. åsidosattes) genom kompromissande (II Kor. 6:14-18; Ps. 139:23-24).
Vikten av en personlig analys – hur Herren ser på oss – och att examinera sig själv genom Skrifterna.

Ett enfaldigt tillvägagångssätt häruti skulle vara att blott utgå ifrån egna känslor, förmodanden, eget begrundande; vad ens omgivning och församling säger om en själv som individ, etc…
Har man som kristen individ invaggats i en »falsk frid» genom en viss familjetro och uppväxt? Ser jag man ock på sin religiositet, församlingsideologi eller »egen fromhet» för tillförsikt?
Sola scriptura är här en viktig utgångspunkt. »Mången håller sin väg för den rätta, men till sist leder den dock till döden.» (Ords. 14:12.)

Vi skall avslutningsvis omnämna följande punkter som brevet till Laodikeerförsamlingen tar upp:

Guld luttrat i eld blir renat genom att dess slagg flyter upp till ytan. Så renas vi genom andlig luttringseld och prövning.

Man kan tro sig vara rik, ehuru man är utfattig, andligen talat.

Kristi rättfärdighet skänks oss genom hans blod som blev utgjutet (solus Christus).

Antikens Laodikea tillverkade ögonsalva. Men vad församlingen i staden behövder var andlig ögonsalva.

Bättring är absolut nödvändig för en individs frälsning. (Skriften omnämner också bättringen såsom omedelbar och slutgiltig).

Världens hat och svåra situationer är emellertid att räkna med efter sannskyldig bättring.

Avslutande bibelverser:
Jes. 59:1-2; Ef. 2:8-9; Luk. 13:3 ; Mark. 1:15 ; Joh. 1:12.

I Efesierbrevets sjätte kapitel finner vi en av de över huvud mest fundamentala passagerna för den enskilde kristne:

»För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft.
Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.
Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.
Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och »varen iklädda rättfärdighetens pansar»,
och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet, som fridens evangelium giver.
Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar.
Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som är Guds ord.
Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.» (Efesierbrevet 6:10-18.)
Köttet, Världen och Djävulen

Vi ser i passagen (ovan) att vi är kallade till en kamp, mot köttet, mot världen, och mot djävulen själv (så ock med de som står i hans tjänst).
Den gudomliga rustningen skyddar oss mot allt detta.

I. Vi har en konflikt med världen. Eftersom Jesus vittnade mot världen att den var ond (ogudaktig), så kommer världen därmed att vara emot även oss, hans efterföljare.

II. Folk som ej är frälsta, kan bli »besatta» (mer el. mindre stark inverkan av demonisk aktivitet, tillfälligt el. permanent) av de onda makterna som rör sig här i världen, och därmed kommer vi beständigt att bli antastade av dem med jämna mellanrum. Här fordras uthållighet och tålamod.

III. Vi är soldater (detta framgår av att vi skall för beständigt vandra i den fulla gudarustningen). En kärnpunkt i ämnet är att denna rustning är helt andlig, och att det är Guds oantastliga makt vi skall strida med.

IV. Vare sig uppkommande omständigheter, prövningar, fattigdom eller människor är att betrakta såsom fiender; detta är blott ett oundgängligt resultat av vad som pågår i de osynliga himlarymderna.

V. De fallna änglarna har olika avdelningar. Exempelvis kan en teori omnämnas, där de s.k. »demonerna» (något enklare onda andar) arbetar nere på jorden (på »marknivå») emedan de s.k. »fallna änglarna» arbetar uppe i skyn, där de övervakar vad som sker nere på jorden.

VI. Satan (med sin här) besegrar oss var vi går till kamp utifrån egen kraft, e.g. genom ren makt, vishet, personlig kapacitet etc. Utan andliga verktyg att strida med kommer Satan för alltid att förbli vår oövervinnerlige överman.

VII. Vi bör vandra i gudarustningen med så hög integritet och klart, rent, samvete som möjligt.

VIII. Satans verktyg. Vi finner i passagen att vi med trons sköld kan »utsläcka den ondes alla brinnande pilar». Han har ock fler vapen som Skriften omnämner, men man skall minnas att allt sker på en andlig nivå. Reformatorn Luther gick så långt att han menade att Satan t.o.m. begagnar sig av »andlig trolldom».

IX. Satan »utnyttjar oss» till att strida med varandra inom den kristna kyrkan, vilket leder till »att huset ej kan bestå» vilket försvagar oss ytterligare; såsom ordspråket säger: »enade vi stå, söndrade vi falla». Kyrkan är dock inte ämnad för att stå enad med icke troende.

X. Jeremia talar i en liknelse om ett träd planterat vid vatten (se Jer. 17:5-8), en liknelse oss till eftersyn och värn (då vi ju aldrig kan förlora med Guds allmakts kraft).

XI. Satan har också en »passiv strategi» (vilket även gäller hans kumpaner), där han smyger sig på med mycket fördolda och fördunklade villoläror, som kan bedra även den kristne i värsta fall.

XII. Helgelsegivande rättfärdighet. Denna beror på vårt leverne (naturligtvis efter saliggörelsen). Det är av stor vikt (även för gudarustningens skull) att vi ständigt arbetar på vår helgelse, samt söker upprätthålla frid och förbund med Herren. Vårt innersta, våra »hjärtan», behöver genomsökas ordentligt och ofta, bekänn all synd inför Herren och be om upprättelse och förlåtelse.

XIII. Frälsningens hjälm. Som frälsta har vi inte blott evigt liv utan också tillgång till allahanda former av välsignelser. Frälsningens hjälm är en av dem.

XIV. Aposteln uppmanar oss att beständigt be för Kristi kropp. Men bönen måste komma från hjärtat och ej blott bestå i inpräntade böneramsor. Vi måste lära oss att be även när nöd inte råder i våra egna liv.

XV. Vår strid är andlig, vi måste be om andlig vägledning, vishet och beskydd, och det även för andra.
De otrogna ingår också i denna strid (eftersom den gäller var människas själ). Vi måste be även för dem; att Herrens evangeliums ljus faller över dem, och att djävulens mörker sinar bort ifrån dem.

XVI. Om ekonomi, hälsa, frid och bekymmer. Inte bad väl Paulus i sina böner om penningar? All nödvändig välsignelse har Gud allaredan tillrett åt oss, och vi behöver inte göra oss några ekonomiska bekymmer. Är vi sjuka kan vi emellertid ödmjukt be om helbrägdagörelse. Vi skall dock vara medvetna om att sjukdomar i vissa fall kan vara en del av den tuktan och luttringseld som Skriften talar om, och som vi måste genomgå i livet.

XVII. Svaga punkter får ej lämnas oaktat kvarstående hos oss. Vi är kallade att alltid vandra i »hela Guds vapenrustning». Eljest kan djävulen träffa oss med sina »brinnande pilar», och demonerna kan likaså tränga sig på.

»I, kära barn, I ären av Gud och haven övervunnit dessa; ty han som är i eder är större än den som är i världen.» (I Joh. 4:4.)

I. Definition av bön

Samtal med Herren med lyhördhet; tankar el. ord utifrån Skriften kan komma i åminnelse. Vi skall känna frid genom vårt böneliv. Vikten av att be i förhållande till Skriften, ej till känslor som kan komma och gå.

Bön skall komma direkt ur hjärtat och ej ifrån bönelistor. Den bästa bönelistan är att inte ha någon bönelista, utan att be direkt från hjärtat.
II. Behov av bön.

Vårt förhållande med Gud är, och skall vara, ett Fader och son förhållande. Vi är berättigade att utlägga våra behov, och be i kärlek. Äv. Jesus bad (Mark 1:35, Luk 6:12), ofta långa stunder åt gången.

Nödvändiga behov som bönen uppfyller: kommunikation, intereaktion (ömsesidigt inverkande), umgängelse, styrka, visdom, ledsagning, insikt, kraft, djupare himmelskt sinnelag o. förstånd.
III. Bön ej till för att förändra Guds vilja, vilken allaredan är enastående.

Med bönen förändrar vi ej Guds vilja, fastmer hans handlande, agerande och ingripande.

Kom ihåg denna vers, »I haven intet, därför att I icke bedjen.» (Jak. 4:2.)

Herrens enastående vilja kan emellertid ej gå i godo för ett »felaktigt handlande». Vi får vara förberedda på att Herren kan bestämma »en annan väg» för oss.

Att alltid ha i åtanke inför bön: Matt. 7:7-8; Jak. 5:13-16.

Bönen banar med andra ord väg för Herren att ingripa i våra liv, mer o. mer.

Deut. 9:12-10:11. Mose bad ihärdigt dag som natt. Herren lyssnade på honom trots att hotet om att förgöra dem stod fast (hans opåverkbara vilja).

Jon. 3. Nineviternas bot-böner och ödmjukande inför Herren fick honom att förbarma sig över dem. Hans vilja (att den orättfärdige till sist måste förgås och vice versa) förändrades emellertid ej.

II Kon. 19:4-7. Sanherib av Assyrien hotade att förgöra Jerusalem. Hiskia bad uppriktigt om nåd och Herren lät sin ängel dräpa 185 000 man i assyriernas läger (v. 35).

Rom. 10:9-10. Mot vad vi ser universalisterna lära ut, ges frälsning allenast åt de som omvänder sig och ber om förlåtelse. Herrens vilja: att folk skall bli frälsta. Sanningen: allenast de som ber om frälsning undfår den.

Apg. 16:22-26, 12:5-10.
7 Hinder I Fråga Om Bön
I. Obekänd Synd

Ps. 66:18; Jes. 59:2.

Ps. 139:23-24.
II. Ihärdig långsinthet

Matt 6:14-15; Ef 4:31-32; Kol 3:12-13.
III. Egocentriska ambitioner

Jak. 4:3.

Vi skall be för Guds rikes tillskyndelse, den och honom i all ära, samt för vår nästas bästa. Att be för oss själva skall vara såsom detsamma att be för Guds rike.
IIII. Tvivel och vankelmod

Jak. 1:5-8; Matt. 21:21-22.

Rom. 10:17 (Studium av Skriften förökar vår tro och teologi. Men vi kan också be om tro, om den är svag).
V. Äktenskapsbrott och otukt

I Petr. 3:7.

Gud kan avvisa våra böner (utifrån ovan nämda punkter) för att vi ska se vikten av bättring, omvändelse och ånger.
VI. Olydnad

Roten till olydnad kommer av »själisk» vilja och sökande fåfänglig ära, och att ej vara Gud underdånig.

Om vi avviker och väljer fel väg kan vi absolut inte vänta oss att Gud hjälper oss på vår vandring. Alltså har vi att se upp att vi inte det allra minsta avviker från Herrens vilja.
VII. Överhet och underdånighet

I Getsemane trädgård bad Herren om att, om möjligt, få slippa dricka den »kalk» som åstundade honom men bad emellertid underdånigt att Faderns vilja skulle ske i första rum.

Likaså kunde Paulus fröjda sig när han fick reda på att det var gott, ej ont, för honom att bära på den törntagg han fått i sitt kött.

Sensmoralen är att vi måste bära på en fullkomlig hängivelse till Herren.
Apostlarnas Bön

Vi har att stå emot all »själisk» eftersträvan som råder i kyrkan idag: fordran på helbrägdagörelse, penninggirighet, världsligt väsende, osv.

Vad kyrkan fastmer är i behov av är förståndiga kristna med disciplin, tålamod, fasthet, nitälskan, åtagande, kraft i bönen och lyhördhet inför Gud.

Gud är vår enda andliga Fader. Såsom barn är vi hans arvingar. Mal. 2:10; I Joh. 3:10.

En god begynnelse till bön kan vara att lovprisa.

Ps. 103:19; Apg. 17:23-24.

Rom. 12:1-2 (genom nästaskärlek bättrar vi oss själva).

Luk. 6:46.

Skrifterna får aldrig förvridas efter eget tycke o. smak, som så många dock själva gör.

Guds vilja skall ske idag, »såsom i himmelen, så ock på jorden».

Deut. 8:6-19 (läs i riktig Bibel).

I våra planläggningar får vi icke fögäta att sätta vår förtröstan till Herren, ej heller all den försyn han har om oss.
5 begrepp för synd i Skriften:

-Att missa målet (och istället vika av åt höger el. vänster).

-Överskridelse (att olyckligtvis finna sig ha gått för långt, in i »syndens territorium»).

-Överträdelse (att medvetet »gå över gränsen». Det klokaste är att inte vandra nära längs med gränsen utan att »fly synden (gränsen)» så långt det går.).

-Skuld (att stå »i skuld» till Herren efter att ha syndat mot hans underbara skapelses ordning. Syndens lön är döden.).

-Laglöshet (att (till fullo) uppsåtligt utestänga sig från Guds uppenbarade Lag).
Dagligen bör vi be om att få våra hjärtans innandömen utrannsakade utifrån dessa ovan nämnda punkter i åtanke.
2 Aspekter på förlåtelse

I. Rättfärdiggörelsen (Sola Gratia).

II. Helgelsegivande Rättfärdighet (när vi vandrar i nära, intim umgängelse, med Herren).

Matt. 18:21-35. Tjänaren var skyldig över nittio miljoner riksdaler. Konungen såg till hans situation, och ömkade sig över honom och förlöste honom. Men hundra silverpenningar utgjorde allenast kringom 160 riksdaler. Det var därför konungen blev så vred och överlämnade mannen åt fångknektarna.

Såsom elden frågar efter luft, ved och flinta, så frågar synden efter begär, råd och lägenhet.

Såsom magneten fäster vid järn, så uppstår synd genom begärelse.

»Amen» (ja, låt ske), är ett ord med kraft, men det måste komma från hjärtats inre.

Fil. 4:6-7. Om världens onda hör på sina barn skulle då inte vår gode Fader höra på oss? Bönen är alltså en anledning att aldrig göra oss något bekymmer.

Fullmogna kristna ter sig inte förbittrade, vankelmodiga, misströstandes eller genstridiga inför prövningar och motgångar.

Kol 4:2.

Reformatorn Martin Luther uppmanade en gång: »bed, och låt Gud sköta bekymren.» Vi ska förtrösta på att allt samverkar till det bästa för oss och att ingen prövning är oss för svår and ta oss ut ur. Ej heller är något vårt bekymmer för svårt för Herren. Luther gick vidare så långt med att säga: »att icke veta (vart man är på väg) är sann kunskap».

I Petr. 5:10-11. Vad kommer först? Vad kommer sedan? God tuktan bär alltid en god fridsfrukt i efterhand, som är rättfärdighet.

För att allt detta hitintills nämnda skall råda i våra liv måste vi lägga av oss synden.

Joh. 14:13-14. 16:23-24.

Besvärjarna i Apg. (19:13f.) kunde icke driva ut demonerna genom att blott ‘nämna’ Jesu namn.

Hans namn är ingen trolldomsformel (under denna tid var det nämligen vanligt med detta slag av profana besvärjare).

Vi har fastmer måst be i förhållande till himmelskt stadgad ordning.
Vad är egentligen syftet med vår bön? Herren känner våra hjärtan…

Köttet, världen och Satan kan påverka både tankegångar och känslor, ledandes till att vi beder felaktigt. Vi måste ständigt vaka mot onda tankar som ej ligger i linje med Skriften.

Jes. 59:1 – Vi kan alltså förtrösta på Herren lika mycket som apostlarna gjorde.
Jak. 5:16. 1 Petr. 3:12. Världen är idag i enormt behov av riktiga bedjare!

Motståndaren gör allt han kan för att förhindra vårt böneliv.
Men aldrig kan något stå i vägen för den sannskyldige bönemannen, som ber i tillförsikt och lovprisning!